I "Den tredje mannen" hävdar Harry Lime att krig och blodbad stimulerar människan till stor konst. Men, säger han, "i Schweiz har de haft 500 år av demokrati och fred. Och vad har de åstadkommit? Gökuret!"
60 år senare kan schweizarna, vid sidan av gökuret, ståta med att ha sjösatt ett unikt minaretförbud.
Allt som behövdes var att främlingsfientliga Schweiziska Folkpartiet samlade ihop 100 000 namnunderskrifter. Därefter vankades det populistisk valkampanj. Och hastigt och olustigt förvandlades en massa schweizare som inte brydde sig om minareter till en massa schweizare som avskydde minareter.
Så nu får man inte lägga byggstenar på varandra hursomhelst i Schweiz.
Om folket får bestämma.
Vilket det fick, i söndags.
Tyvärr.
Ytligt sett ser det ju ut som höjden av demokrati: folket får en idé, kräver en folkomröstning och politikerna följer utslaget.
Men det finns problem med den här modellen. Det kostar för lite för medborgaren att trycka på knappen och fälla ett fatalt avgörande. Det går för fort och för enkelt. Han behöver inte läsa på, inte skärskåda sina instinkter, inte kompromissa. Han behöver bara ha en känsla som är tillräckligt stark för att han ska dra på sig skorna och traska till valbåset.
Och inom några timmar får han sina glada eller arga förhoppningar infriade: Vi vann!
Och förmodligen röstade han för det bestående, mot det nya och okända. De konservativa är i regel klart snabbast ner i dojorna vid folkomröstningar.
Medborgaren som röstar i ett vanligt val är inte heller alltid så påläst. Men han röstar på ett parti som han tycker verkar vettigt och överlämnar lagstiftandet till folk som har som jobb att sätta sig in i sakfrågor.
När ett vallöfte slutligen blir lag, har det ofta gått lång tid. Och det är inte säkert att löftet infrias helt och hållet.
Lagrådet, myndigheter, frivilligorganisationer, alla möjliga som kan frågan, kan ha haft smarta invändningar som politikerna tar till sig.
Den här trögheten i lagstiftningsarbetet är omodern. Osexig. O-interaktiv och O-IT. Men den har ett stort värde: den ger tid för eftertanke.
Heta känslor hinner tona bort, "folkstormar" avta. Förnuftet får säga sitt.
Den här sortens demokrati är lite som att styra samhället med hjälp av en hygglig GPS. En folkomröstning kan, som sagt, vara lite mer som ett Tigerrace.
I Sverige har vi rådgivande folkomröstningar. De har använts sparsamt. Låt oss hoppas att det förblir så.
Men i värsta fall blir de fler i framtiden, inte färre. Eller så börjar politikerna själva uppträda som ett personalintensivt folkomröstningsinstitut.
Många politiker tycks numera rygga för rollen som opinionsbildare. De vill hellre vara opinionsföljare: "lyssna", sitta vid "verklighetens" köksbord och utröna vad folket tycker, egentligen.
Lyhördhet och verklighetsförankring får inte övergå i populism.
Om politiker inte orkar stå upp för sina ideal, om de slutar argumentera och handla utifrån en inre kompass - även om opinionen för dagen blir förbannad - förverkar de rollen som eftertänksamma, överläggande folkrepresentanter.
Samma sak om politikerna börjar hasta igenom lagförslag som är dåligt underbyggda, vilket regeringen Reinfeldt gjorde de första åren.
I en tid av snabba förändringar, lättrörliga digitala folkstormar och en allmän vana vid ögonblicklig behovstillfredsställelse behöver vi politiker som vågar var lite lätt lomhörda och skynda långsamt.