Jag vet inte om jag någonsin kommer att rösta igen. I går kväll tryckte riksdagsledamöterna slutligen på rätt knappar och upphävde flera av de mest grundläggande medborgerliga rättigheterna. Staten får totalkoll på våra hela liv. Och ändå är det inte det värsta.
Vi var ett par tusen som stod där utanför riksdagshuset i går morse. Vitklädda för att markera vårt motstånd mot massavlyssningen ville vi visa för de anländande riksdagsledamöterna att det ännu fanns en chans att göra rätt.
Inte för att vi hade särskilt mycket hopp längre. Under tisdagens gång maldes de borgerliga fritänkarna ner en efter en.
Som i en dokusåpa grät centerpartisten Fredrick Federley framför kamerorna i plenisalen och lade sig sedan ner som första klassens politisk dörrmatta för försvarsministern.
Att han sedan förklarade de små och huvudsakligen kosmetiska förändringar i lagen han fått igenom som en seger handlar nog mest om det självbedrägeri som i hans läge krävs för att alls klara av att gå upp på morgnarna.
Man kan håna honom för hans höga svansföring och efterföljande kapitulation. Fram till det ögonblick han och Annie Johansson vek ner sig fanns ju en tillräckligt stor borgerlig nejsägarkoalition för att rösta ner lagen.
Men den verkliga sorgen känner jag inför de politiska partierna. Nu har vi ju fått se hur de fungerar.
Trycket på de enskilda ledamöter som tvekat om lagen har varit overkligt hårt. Johan Pehrsson har rusat runt och gormat på potentiella nejsägare som en galen magister. I den moderata riksdagsgruppen blev Karl Sigfrid, som meddelat att han skulle rösta nej, så utskälld att han till slut inte orkade längre. Ingen av kollegerna stod upp för hans rätt att ha en egen åsikt. Det värsta är inte att de gav sig på honom, trots att många av dem också har starka ideologiska invändningar mot lagen. Det värsta är att de inte behandlade honom som en vuxen tänkande människa.
I sammanhanget är det förstås ironiskt att Fredrik Reinfeldt, som en gång utsattes för en liknande behandling av Carl Bildt, väljer att återupprepa historien. Bunkern har bara fått nya gardiner.
Nu är det å andra sidan inte vuxna och tänkande som riksdagsledamöterna bör vara heller. Tysta och lydiga ska de tvärtom utföra det regeringen beordrar, oavsett egna uppfattningar och ideal. Många är också de riksdagsledamöter som gömt undan sådana petitesser när partipiskan vinit över bänkarna.
Henrik von Sydow (m) ägnade hela förra mandatperioden i opposition åt att bekämpa Thomas Bodströms alla integritetskränkningar. Nu säger han inte flaska. Birgitta Ohlsson har varit öppen motståndare till övervakningssamhällets tilltagande och sade länge att hon skulle rösta nej. Till sist vek hon sig halvvägs för partitrycket och lade ner sin röst.
Ett enda lysande undantag finns i Camilla Lindberg, folkpartist från Dalarna. En enda person av de 178 borgerliga ledamöterna vågade rösta efter sin egen övertygelse.
En realistisk politiker måste självfallet vara beredd att kompromissa. Man måste, som det heter, välja sina strider. Men om inte den här striden var värd att tas, vad kan då rimligen vara det? Vad är riksdagsledamöterna då alls till för?
För bara några veckor sedan lade de borgerliga ledamöterna i grundlagsutredningen fram ett förslag ihop med miljöpartiet om fördjupat personval. Nu måste man fråga sig varför i all världen de vill ha det.
Självständigt tänkande politiker som tar sina egna värderingar på allvar ses ju uppenbarligen bara som problem. Just därför finns det som liberal inte längre särskilt mycket mening med att rösta över huvud taget.
