I går samlades den svenska riksdagen - med ett år kvar till nästa val.
I dag samlas Europaparlamentet för att rösta om vem som ska leda EU:s arbete efter det val som nyss genomförts - och vars resultat ligger fast under fem år framåt. Det är inte oviktigt. Valet av kommissionsordförande påverkar i betydande grad också den svenska vardagen.
Regeringen Reinfeldt står bakom Manuel Barroso, den portugisiske högerpolitiker som kandiderar för ytterligare en period. Reinfeldt har till och med försökt skynda på valet med motiveringen att hans eget halvår som ansvarig för det svenska EU-ordförandeskapet annars skulle störas. Den brådskan kan man ha synpunkter på. För det Barroso nu går igenom är den prövning som alla som kandiderar till ett tungt politiskt uppdrag måste acceptera: Vad står han för, vad har han åstadkommit och vad vill han göra de kommande fem åren?

Inför dagens omröstning har Barroso utfrågats av den socialdemokratiska partigruppen i EU-parlamentet. Det blev en uppseendeväckande tillställning. Våra frågor om klimatkrisen, finansmarknaden och jobbkrisen, om lönedumpningen, klimatbiståndet och arbetstidsdirektivet fick antingen ickesvar eller svar som var så uppåt väggarna att han omedelbart tvingades korrigera sig själv.
Det så kallade utstationeringsdirektivet, som ändrats till löntagarnas nackdel, skyllde han först helt på medlemsländernas oförmåga att "översätta och implementera" EU:s beslut. Han tvådde sina händer, inget fel på direktivet, inget EU kan göra åt saken. När några av oss påpekade att han inte gav en sann bild av verkligheten; att det är EG-domstolen som avgjort frågan på ett sådant sätt att minimidirektivet blivit ett maximidirektiv och att medlemsländerna tvärtom förlorat rätten att ha kvar en hög ambitionsnivå, ja, då backade han och sa att han nog kunde tänka sig att göra en översyn.

På frågor om klimatbistånd var Barrosos svar allmänna men vagt positiva. Redan dagen efter beslutade dock EU-kommissionen att u-ländernas miljöinvesteringar måste rymmas inom tidigare budget, alltså inget klimatbistånd.
Det riskerar att göra FN:s stora miljömöte i december till ett slag i luften.

När vi slutligen krävde konkreta besked om EU:s roll i omställningen till social och miljömässig uthållighet höll han upp ett A4-ark med ett slags cirkeldiagram som var obegripligt. Hela situationen förde tankarna snarare till Mr Bean än till till Mr Barroso.
Med en kommissionsordförande utan ambitioner och auktoritet, och med värderingar som ligger en bra bit till höger, riskerar EU att fungera enbart som en scen för de medlemsländer som under ett ordförandeskapshalvår vill visa upp sig internationellt.
Det är ett enormt slöseri. Det är också ett risktagande i ett läge när det skulle behövas beslut om gemensamma regler för att styra finansmarknaden mot anständighet och öppenhet, beslut om omfördelning av pengar till stora gemensamma investeringar för att klara både jobben och miljön. Och tydliga åtaganden när det gäller klimatpolitiken.

I den socialdemokratiska parlamentsgruppen finns en utbredd misstro mot Barroso. Vi kan skyllas för att inte före Europaparlamentsvalet ha utsett en egen motkandidat till honom. Det borde de socialdemokratiska partierna i EU självfallet ha gjort. Men det betyder inte att vi kan tvingas rösta ja till en kommissionsordförande som helt enkelt inte håller måttet.
Därför kommer vi i den svenska socialdemokratiska gruppen att rösta nej i dag. Redan under Europaparlamentsvalrörelsen gjorde vi klart att vi inte kan stödja en kommissionsordförande som vägrar stå upp för löntagarnas rättigheter.
Inte ens bland hans egna - konservativa, kristdemokrater och liberaler - finns något helgjutet stöd för Barroso. Därmed är sannolikheten också stor för att andra kommer att sköta det reella beslutsfattandet även om han blir vald i dag.
Hur länge håller det?0

Marita Ulvskog