Ett oklart parlamentariskt läge blev ännu oklarare efter Miljöpartiets presskonferens i går. En sak tycks dock stå klart. Oppositionen har oerhört svårt att acceptera sitt valnederlag. All statsmannamässighet har runnit av och i stället är det full konfrontation som gäller.
De senaste månaderna har de rödgröna präntat in ett och samma budskap. Om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och får en vågmästarställning är en blocköverskridande majoritetsregering den enda acceptabla lösningen. Det måste - logiskt sett - innebära att de själva hela tiden har varit beredda att ställa upp i en borgerlig regering om alliansen blir största block.

Miljöpartiet är den enda realistiska kandidaten för ett sådant blockbyte. Men nu smäller alltså Wetterstrand och Eriksson igen den dörren. De har inget mandat att bedriva förhandlingar med regeringen, heter det. Om alliansen vill söka samarbete över blockgränsen måste man förhandla med alla rödgröna partier samtidigt, som ett block.
Det är en bisarr trotsreaktion efter den högröstade kampanj i SD-frågan som man har bedrivit i månader mot alliansen. Menade de inte ett ord av vad de sade? Eller gällde de fina principerna bara om de rödgröna vann valet?
Det är inte alldeles lätt att begripa vad MP egentligen far efter. Vill de skapa en samlingsregering mellan sju partier mot lilla SD? Det är i så fall en absurd överreaktion på SD:s inträde i riksdagen som skulle sätta hela den den demokratiska dynamiken ur spel.

Leker de med tanken att gå ihop med Jimmie Åkesson och fälla den borgerliga regeringen med ett misstroendevotum? Eller har man till sist insett det som alliansen hela tiden har hävdat - att det är lättare sagt än gjort att plötsligt bryta upp blockpolitiken? I så fall planerar man i bästa fall för att ta sitt demokratiska ansvar i opposition och tillsammans med en borgerlig minoritetsregering se till att hålla SD borta från inflytande.
Men det finns också en möjlig fjärde förklaring - att de gröna helt enkelt inte ens själva vet vad de håller på med. Det kanske råder kaos i partiet om hur man ska hantera den uppkomna situationen, och man behöver köpa sig tid att tänka efter.
Hursomhelst är det ingen smickrande bild av de rödgröna som träder fram. Plötsligt verkar viljan att hålla främlingsfientligheten stången till varje pris svikta betänkligt.

I prövningens stund visar sig människors bästa sidor - eller sämsta. Men än finns det tid för de rödgröna att låta nederlagets bitterhet klinga av och se framåt. MP har knappast något att förlora på att åtminstone överväga Reinfeldts erbjudande. Om de inte finner anrättningen aptitlig nog har de all rätt att tacka nej och i stället bedriva en konstruktiv oppositionspolitik tillsammans med S och V.
Vad som inte håller är att skälla ut alliansen för att den fortsätter att regera i minoritet samtidigt som man nobbar alla inviter från samma regering. Det är dags att tala ur det miljöpartistiska skägget.