Anna Dahlberg: Obama-effekten
När shahen störtades i Iran 1979 hängde USA:s skugga tung över händelseförloppet. Hatet mot supermakten som backat upp shahen pulserade i de unga revolutionärernas ådror. I november samma år stormade en grupp iranska studenter USA:s ambassad i Teheran och inledde vad som skulle bli ett av världens mest kända gisslandraman.
30 år senare skanderar studenterna inte längre "Död åt Amerika" på Teherans gator, utan "Död åt diktatorn" och "Död åt talibanerna - i Kabul och Teheran". Hatet mot USA har ersatts av en hunger efter demokrati och frihet.
För första gången sedan den islamska revolutionen kan man ana konturerna av en motrevolution. Och precis som för 30 år sedan kan det visa sig att USA-bilden kommer att spela en central roll för upplösningen av dramat.
För det är en speciell sommar som har inletts. Den 4 juni höll Obama ett historiskt tal i Kairo riktat till världens muslimer. Han vädjade om en ny era i relationerna och lyckades beröra på ett sätt som ingen tidigare amerikansk president har gjort.
Kort därefter röstade väljarna i Libanon för de västvänliga krafterna och nobbade Irans allierade Hizbollah. En viktig dominobricka föll Washingtons väg.
Och så nu massdemonstrationerna i Iran.
Det kan förstås vara en ren slump. Men troligare är att det finns kopplingar mellan de olika händelserna i Mellanöstern just nu. Min erfarenhet från att ha bevakat den här regionen under många år är att opinionen böljar fram och tillbaka väldigt mycket beroende på de dagsaktuella känslorna för USA och Israel.
När Israel bombar ihjäl palestinska barn och USA invaderar ett muslimskt land har regionens islamister och diktatorer sötebrödsdagar. All energi riktas utåt och leden sluts inåt.
I samma stund som vapnen tystnar i Gaza och USA visar upp sig från sin bästa sida händer dock något. Uppmärksamheten börjar riktas inåt igen, mot de egna missförhållandena. Människor frågar sig varför de lever i ofrihet, varför maktapparaten är korrupt och varför det dagliga livet är en sådan kamp.
Problemet är att dessa perioder är så sällsynta. Åtta år med Bush förvandlade regionens islamiströrelser till rena flugpapperen. Sharon, Olmert och nu Netanyahu har haft samma effekt.
Det är detta som gör Obamas insteg på scenen så omvälvande. Hans uppenbarelse gör det med ens mycket svårare att demonisera USA. Det är inte undra på att militanta jihadister som Usama bin Ladin har blivit nervösa och varnar för Obamas locktoner.
Om Obama dessutom vågar gå i öppen konfrontation med Israels högerregering om bosättningarna kan vi gå en spännande tid till mötes i den muslimska världen.
Som New York Times kolumnist Thomas Friedman påpekade i en krönika nyligen så finns det även andra grogrunder för förändring. Den nya teknologin har öppnat unika möjligheter; i Teheran spelar Twitter och YouTube en central roll i motståndskampen.
Alltfler i den muslimska världen har dessutom egna erfarenheter av islamistiskt styre och har fått nog av det. Det mönstret är tydligt från Gaza och Irak till de talibanstyrda områdena i Pakistan. Ingenstans är denna motrörelse starkare än i Iran, som har fått smaka på mullornas styre i 30 år.
Så går vi mot ett nytt Mellanöstern? Tyvärr är det inte så enkelt. Det är fortfarande fördel de konservativa mullorna i Iran. Och om Netanyahuregeringen blir kvar vid makten finns en överhängande risk för en militär konfrontation mellan Israel och Iran inom en relativt snar framtid. Ett sådant krig skulle kullkasta alla eventuella framsteg i regionen.
Fram till för några veckor sedan var jag övertygad om att Obama var rätt president vid fel tidpunkt.
Men Obama-effekten verkar ha startat något i folkdjupet i denna del av världen. För första gången på länge finns det hopp om att oväntade ting kan hända.
Av Anna Dahlberg
anna.dahlberg@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan