Anna Dahlberg: Alliansens kris

Mycket har sagts om Socialdemokratins kris efter det historiska raset. Men det är inte bara S som har det tufft, utan även de borgerliga småpartierna. Aldrig tidigare har styrkeförhållandena varit så ojämna inom högerblocket som nu.
Det är klart att sådant skapar spänningar. Utåt märks inte mycket av detta ännu. De små håller god min i full vetskap om att alliansens regeringsduglighet kontrasterar effektivt mot splittringen inom vänsterblocket.
Men vi kan vara säkra på att det grymtas en del bakom stängda dörrar.

I veckan gick den egensinnige centerpartisten Fredrik Federley ut på sin blogg och krävde regeringsombildning i höst. Moderaterna måste lämna plats åt fler ministrar från de små allianspartierna, förklarade han. Bara timmar senare drog han tillbaka sitt utspel och förklarade att det hela var ett skämt.
Budskapet var dock redan sänt. Och det finns god grund för Federleys missnöje. Jag har flera gånger hävdat att det var ett stort misstag av alliansen att låta Moderaterna lägga beslag på nästan alla tunga ministerposter efter valet.
Inte nog med att portföljerna delades ut proportionellt efter valresultatet; Moderaterna såg dessutom till att knipa såväl statsministerposten, finans- ministerposten, utrikesministerposten som försvars- och justitieministerposterna.
Denna dominans i kombination med de Nya Moderaternas resa mot mitten har trängt ut alliansens småpartier. Särskilt gäller detta Kristdemokraterna, som riskerar att trilla ur riksdagen nästa höst. Statsvetarprofessor Sören Holmberg påminner om att det framför allt är Moderaterna som åderlåter KD:s opinionssiffror med sin mer mänskliga högerprofil.
"Bluffmakaren" Federley har därför rätt i sak - men vid fel tidpunkt. Jag tvivlar på att det skulle vara en bra idé att möblera om i regeringen bara ett år före valet.
Visst kan man tänka sig att exempelvis lyfta ut Lars Leijonborg (FP) från utbildningsdepartementet och lämna plats för röstmagneten Birgitta Ohlsson (FP) som ny jämställdhetsminister i stället. Men att byta ut mer framträdande ministrar mitt under brinnande kris riskerar att ge ett desperat eller övertaktiskt intryck.

Vad ska man då göra åt den borgerliga kannibalismen? Det är lättare att vara efterklok än att komma med snabba lösningar i dagsläget.
En lockande livlina är förstås att bilda en valallians, det vill säga låta alliansen gå fram med en gemensam partibeteckning i valet. Det är en linje som bland andra Svenska Dagbladets politiska chef- redaktör PJ Anders Linder har drivit under flera år.
Själv är jag tveksam till den idén. I praktiken skulle en sådan valteknisk samverkan bli en manipulation av fyraprocentsspärren. Om man ogillar denna tröskel till riksdagen bör man verka för att ändra spelreglerna i stället för att kringgå dem.
Det finns också risker med att driva integrationen av alliansen för långt. Väljare som känner starka antipatier mot exempelvis KD eller M kanske drar sig för att rösta borgerligt när partibeteckningen är gemensam.
Slutligen tar man ytterligare ett steg mot ett tvåpartisystem, vilket skulle omöjliggöra flexibla lösningar över blockgränsen för att exempelvis hålla Sverigedemokraterna borta från maktens grytor.

Jag tror mer på den långa och svåra vägen mot en valseger 2010. Det finns faktiskt andra livlinor att ta till för de utrotningshotade partierna. En är exponeringen i valrörelsen. Erfarenheten lär oss att små partier har goda chanser att lyfta under valkampanjen medan de stora elefanterna ofta har det trögt.
Den sista livlinan är taktikröstandet. Kamrat fyra procent brukar det heta efter Socialdemokraternas traditionella stödröstande på vänstern. Den här gången kan det behövas såväl Broder fyra procent som Bonde fyra procent för att säkra en alliansseger.
Om väljarna verkligen vill, har de alla möjligheter att ersätta den borgerliga kannibalismen med allianssolidaritet.

Av Anna Dahlberg
anna.dahlberg@expressen.se