Anna Dahlberg: Erkänn girigheten
Den attityden har lett till en kultur av smusslande och tricksande.
En tsunami av raseri väller fram efter AMF-skandalen i veckan. Det är lätt att förstå. Det är barockt att en vd kan beviljas 62 miljoner i pension, och det av ett företag som har LO som delägare och själva LO-ordföranden som styrelsemedlem.
Men det kan vara värt att ta ett steg tillbaka och fundera över hur detta kunde ske. Hur är det möjligt att en LO-ordförande får för sig att sitta i sammanlagt 24 styrelser? Och hur kan en styrelse komma på tanken att avsätta mer pengar till en vd i pension än i lön?
Här finns det en intressant gemensam nämnare. I stället för att öppet stå för de ersättningar som man tycker att Lundby-Wedin och Christer Elmehagen är värda försöker man gömma undan pengarna.
Lundby-Wedin tjänar 59766 kronor i månaden i grundlön. Det kan kännas som en hög lön, men om man tänker på vilket enormt ansvar hon har som ordförande för 1,7 miljoner LO-medlemmar är det för lite. Hon borde snarare tjäna det dubbla.
Den debatten vill dock inte LO ta. I stället låter man Lundby-Wedin sitta i 24 styrelser och ta emot runt 400000 kronor i arvoden per år. Man tricksar och fixar bakvägen för att LO-basen ska komma upp i den lön hon förtjänar.
Jag misstänker att samma logik ligger bakom Elmehagens svindlande pension. AMF:s styrelse var antagligen rädd för att en hög fast ersättning skulle sticka i ögonen på allmänheten. Bättre då att smyga undan miljonerna i pensionsavsättningar.
AMF är långt ifrån ensamt om detta mixtrande. Günther Mårder, tf vd för Aktiespararna, berättar att pensionskostnaderna för den högsta ledningen har ökat kraftigt inom börsbolagen på senare tid - detta trots att vd-arna sitter allt kortare tid på sina poster.
Pensionsavtalen nämns nämligen knappt i årsredovisningarna, vilket gör det lättare att smussla undan dem för såväl aktieägarnas som allmänhetens insyn.
En betydligt mer utbredd form av tricksande är flykten från värnskatten. I teorin betalar alla som tjänar mer än 42258 kronor i månaden 57 procent i skatt på varje extra intjänad hundralapp. Så tycker såväl blå som röda regeringar att det ska vara; det ska kosta att tjäna för mycket.
I praktiken ser det annorlunda ut.
Sverige kryllar av domare, läkare, ekonomer, journalister med flera som har skaffat sig ett bolag vid sidan av för att dra in extrainkomster. Med bolagets hjälp kan de nämligen fixa en massa avdrag och sänka skatten betydligt.
Enligt Företagarna finns det 460000 "kombinatörer" i Sverige, det vill säga personer som har sin huvudsakliga inkomst från en anställning och sedan driver ett företag vid sidan av. Även om långt ifrån alla gör det av skatteskäl ger det ändå en fingervisning om hur utbrett fenomenet är.
Vad är då sensmoralen i allt detta? Jo, att den svenska jämlikhetsfixeringen är ett ideal som leder fel. Bakom den vackra fasaden döljer sig en kultur av fixande och tricksande, där människor försöker kompensera sin undertryckta strävan efter att tjäna pengar.
Bättre då att erkänna denna drift och försöka göra något gott av den. Pengar är en avgörande drivkraft i varje marknadsekonomi. Människor som utbildar sig eller orkar ta på sig en krävande chefsroll bör belönas för detta.
Så avskaffa värnskatten och skapa ett samhällsklimat där det anses okej med höga löner till direktörer och makthavare, så länge de inte raggar sidoinkomster som inte har med uppdraget att göra.
Jag är övertygad om att det skulle minska både lockelsen och toleransen för dagens inkomstdribblande. Är det någon som tror att Wanja Lundby-Wedin skulle sitta i 24 styrelser om hon fick skäligt betalt för sitt arbete?
Av Anna Dahlberg
anna.dahlberg@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan