Anna Dahlberg: Sluta fega om Nato

När Sten Tolgfors presenterade sin försvarsproposition i veckan kunde man nästan höra en suck av lättnad från försvarsvännerna. Det nationella perspektivet har gjort comeback! Gotland ska värnas med 14 Leopardstridsvagnar och det talas åter om att försvara Sveriges territorium.
Jag hoppas att Tolgfors eftergifter till denna opinion mest blir av det symboliska slaget. Annars är risken stor att vi fastnar i samma "både-och-försvar" som har skapat svarta hål i försvarsbudgeten i decennier.
Ett försvar där lilla Sverige ska satsa på alla försvarsförmågor för att ensamt kunna möta hot utifrån - och dessutom hålla en egen försvarsindustri under armarna.
Skälet till att vi är fångade i denna provinsiella fälla är alliansfriheten. Så länge vi inte är med i Nato befinner vi oss i ett säkerhetspolitiskt ingenmansland, där det är svårt att prioritera bort något. Följden blir ett "varken-eller-försvar" som ger väldigt lite pang för pengarna.

Alliansfriheten är inte bara dyr och förlegad ur försvarssynpunkt. Den kostar oss också alltmer politiskt.
När Nato firar sitt 60-årsjubileum i början av april är Sverige över huvud taget inte inbjudet. Albanien och Kroatien däremot kommer att välkomnas som nya medlemmar och utöka Natokretsen från dagens 26 till 28 länder. Smaka på den meningen igen. Den gamla kommuniststaten Albanien och krigsskådeplatsen Kroatien går nu med i Nato, men inte Sverige. Vi föredrar att stanna utanför tillsammans med länder som Vitryssland och Uzbekistan i Partnerskap för fred-kretsen.
Det är som om tiden står stilla i den svenska Natodebatten. Östeuropa har gått med. Baltikum har gått med och nu är till och med Balkan på väg in i Nato. Men i det svenska medvetandet verkar Nato fortfarande vara ett suspekt USA-påhitt som riktar Pershing II-robotar mot Sovjetunionen.
I den verkliga världen har Nato utvecklats till en organisation som leder fredsinsatser, enar Europa och intar rollen som en alleuropeisk säkerhetsklubb. Och allt tyder på att dess politiska betydelse kommer att öka kraftigt under Obama.
Signalerna från Washington är nämligen entydiga: USA vill gjuta nytt liv i Nato och ser alliansen som den självklara länken till Europa. Det innebär att alla utrikes- och säkerhetspolitiska frågor av vikt, såsom hur Ryssland ska hanteras, kommer att behandlas inom ramen för Nato - och där sitter alltså inte Sverige med vid bordet.

Ändå är det knäpptyst om Nato i den svenska debatten. Regeringen vågar inte driva frågan av rädsla för att stöta sig med opinionen. Det enda närmandet som har skett hittills under Alliansen är att Sverige gått med i flygtransportsamarbetet SAC - Strategic Airlift Capability. Någon intresseanmälan för att delta i Natos snabbinsatsstyrka har däremot inte kommit från svenskt håll, trots att Finland redan har tagit det steget. Det vore dystert om detta blev slutfacit över alliansens mandatperiod.
Än värre är backlashen inom socialdemokratin. I regeringsställning tog S flera modiga kliv mot Nato och utrikestalesmannen Urban Ahlin (S) är rentav medlem i den svenska delegationen till Natos parlamentariska församling. Men lyssnar man på Ahlin i opposition är alliansfriheten helig och Nato faran själv.
Denna kapitulation för opinionen är bedrövlig att se. Så länge ingen vågar berätta för väljarna hur dagens Nato ser ut, vad vårt utanförskap kostar oss och att alliansfriheten i praktiken har spelat ut sin roll kommer misstänksamheten att bestå.
Det minsta man kan begära är att Natofrågan utreds så att väljarna har en chans att ta ställning till vad ett medlemskap skulle innebära för svensk del. Finland har gjort tre sådana utredningar, Sverige ingen.
Det är svårt att tänka sig en bättre tajming för ett sådant beslut än nu, då Nato fyller 60 år och Obama återför USA till världen. Kom igen, Reinfeldt, visa lite politiskt mod!

Av Anna Dahlberg
anna.dahlberg@expressen.se