Anna Dahlberg: Absurda överdrifter

Ingen har väl missat det furiösa angreppet på Sverige i Jerusalem Post häromdagen. Två personer knutna till Simon Wiesenthal-centret anklagar svenska myndigheter för att agera på ett sätt "som mer liknar Sydafrikas apartheid och Berlin på 30-talet än en skandinavisk demokrati på 2000-talet".
Det är inte bara Malmö stad som hamnar i skottgluggen efter beslutet att spela Davis cup-matchen mot Israel inför tomma läktare. Nej, skribenterna ser en slagsida av "nazi-europisk antisemitism" överlag i den svenska offentligheten och pekar ut skyldiga från den antisemitiske radioprataren Ahmed Rami till Urban Ahlin och Carl Bildt.
Liknande anklagelser har riktats mot Sverige förr. Den tidigare israeliske ambassadören, Zvi Mazel - han som attackerade ett provocerande konstverk på Historiska museet 2004 - kallade Sverige för en av "de värsta anti-semitiska platserna".
Så ligger det något i dessa anklagelser? Nej, dessbättre inte. Visst finns det antisemitism i vårt samhälle och det problemet ska inte förminskas. Det är vidrigt att judiska symboler angrips så fort det hettar till i den israelisk-palestinska konflikten.
Men den sortens anti-judiska utbrott är föga representativa för den svenska debatten, utan speglar snarare extrema uppfattningar i marginalen av samhället och hos delar av den muslimska minoriteten.
Sanningen är att jakten på antisemitiska förlöpningar i debatten under Gazakriget gav ett ganska klent resultat. Anklagelseakten fick ofta formen av: politikern X länkar till bloggaren Y i vars kom-mentarsfält man kan hitta antisemitiska inlägg.

Så hur kan bilden se så annorlunda ut från israelisk horisont? Jag tror att ett skäl är att israeliska medier närmast dammsuger Europa på antisemitiska och antiisraeliska nyheter.
Ta skokastarincidenten på Stockholms universitet till exempel. Den rapporterades bara i korthet i svenska medier. I våra ögon var det en småknäpp händelse där några vänsterextrema ungdomar kastade en sko och några böcker mot den israeliska ambassadören.
I israeliska medier där-emot slogs det upp stort, och tv-kanalerna stod i kö för att intervjua den svenska ambassadören om händelsen.
Enligt den israeliske medieforskaren Yizhar Be'er passar den sortens rapportering in i den dominerande föreställningen i israeliska medier, nämligen att "världen är emot oss" och i synnerhet: "Europa är emot oss".
Ett annat skäl är förstås att Sverigekritikerna använder en mycket bredare definition av begreppet antisemitism. Logiken lyder ungefär: hård kritik mot Israel är orättvis och måste därför ha sin grund i fientlighet mot israeler och judar i allmänhet.
Personligen har jag svårt för den sortens urvattning av antisemitismbegreppet. Självfallet finns det kontaktytor mellan Israelkritiken och antisemitismen, men man bör vara försiktig med att devalvera allvaret i den senare.

Det betyder inte att vi kan slappna av och friskriva oss från ansvar. Vi måste all se till att hålla rent mot den antisemitism som frodas i samhällets marginaler. Det gäller inte minst de på vänsterkanten som svingar allra hårdast mot Israel.
Var är exempelvis deras fördömanden av plakaten som likställer Davidsstjärnan med hakkorset? Det duger inte att bara säga att man inte är antisemit.
Är man verksam i debatten måste man också handla efter den övertygelsen.

Av Anna Dahlberg
anna.dahlberg@expressen.se