Anna Dahlberg: En svensk Obama?

Jag hade besök av två vänner från London förra helgen. På väg ut på lördagskvällen vinkade jag till oss en taxi. Inom någon minut svängde en ledig taxi in mot trottoaren för att plocka upp oss, men just som vi skulle kliva in tryckte chauffören plötsligt på gasen och åkte i väg.
Häpen vände jag mig om och tittade på mina salsavänner. "Det är okej", sade de och ryckte på axlarna. "We are used to it".
Det finns bara ett sätt att tolka taxins märkliga flykt. När chauffören fick syn på de båda svarta männen bakom mig ville han inte längre köra oss och drog.
Det är inte första gången jag är med om liknande incidenter i Stockholm. Jag har vid åtminstone två tillfällen upplevt hur svarta vänner nekats tillträde till uteställen. Först när jag påpekat att kompisen i fråga exempelvis är journalist på Washington Post har vakterna smilat upp sig och vinkat förbi mitt sällskap.
Längre än så har vi tyvärr inte kommit i det förment toleranta Sverige.

I USA vrids nu ut och in på frågan om USA är redo för en svart president. Opinionsmätningarna talar för en klar Obamavinst, men ingen vågar ta ut segern i förskott eftersom man inte vet hur väljarna beter sig i skarpt läge.
Det finns en rädsla för att många vill visa sig fördomsfria när de tillfrågas av opinionsinstituten, men låter rasfördomarna ta överhanden när de väl står i valbåset.
"Bradleyeffekten" kallas detta i den amerikanska debatten. Namnet anspelar på Los Angeles första svarta borgmästare, Tom Bradley, som var storfavorit till att vinna guvernörsvalet i Kalifornien 1982, men som föll på mållinjen eftersom väljarna inte röstade som de uppgivit att de skulle. Vissa menar att denna effekt kan vara så stor som sju procentenheter.
Redan i dagsläget är opinionsläget tydligt färgat av Obamas hudfärg. Republikanerna är så illa omtyckta att partiet skulle kunna vara rabiessmittat. Inte på flera decennier har högern verkat i en så fientlig valmiljö.
Ändå har Obama fått kämpa för att hålla avståndet till McCain i opinionsmätningarna. Det är anmärkningsvärt.
Det går förstås att hitta andra förklaringar till detta än hudfärgen. Obama är relativt oerfaren med bara fyra år i senaten bakom sig och han har röstat liberalt oftare än kanske någon annan. Men i grunden är detta ett krystat försök att skyla över det uppenbara: Rasfrågan spelar en stor roll. Utan den finansiella syndaflod som har dragit fram över USA skulle Obama med största säkerhet stå som förlorare i valet.
En undersökning som AP gjort visar att 40 procent av alla vita amerikaner har vissa negativa uppfattningar om afroamerikaner. Det förklarar varför Obama har haft så svårt att dra ifrån bland vita arbetarklassväljare i stater som Pennsylvania och Virginia.
Rasfrågan är betydligt mindre laddad i dagens USA än för 50 år sedan, men den är fortfarande högst närvarande.

Det är lätt att sitta i Sverige och förfasa sig över denna verklighet. "Men jösses, vad är amerikanernas problem? De efterblivna rednecksen kan ju inte ens stava till ordet rasism". Om Obama, gud förbjude, skulle förlora kan man bara föreställa sig det skrockande förakt som kommer att välla fram.
Men det vore faktiskt klädsamt om vi klev ner från våra höga hästar och tog ett titt på oss själva i spegeln. Hur fördomsfria är vi svenskar egentligen? Skulle en svart man kunna bli statsminister här?
Jag hoppas verkligen att svaret på den frågan är ja, men jag är inte säker. Är ni?