Trist att vara pappaledig
Att vara pappaledig är ofta fruktansvärt tråkigt.
Det är klart att det sedan i februari funnits massor av underbara stunder. Den totala lycka min son visade när han för första gången fick sin egen lilla kopp med skummad mjölk när jag drack en caffelatte eller hans upprymda förvåning när han plötsligt lyckades ta några steg utan stöd.
Men det är ju knappast föräldravardagen. Och det är rimligen inte så att dagar helt utan intellektuell stimulans med höjdpunkter som bajsblöjor, oändliga vagnpromenader för att få honom att somna och obegripliga avsnitt av Teletubbies är vad alla egentligen går och längtar efter.
Ändå talar alla bara om vilken fantastisk tid föräldraledigheten är. Hur många gånger har jag inte fått höra den utslitna frasen om att det är en tid som man måste ta vara på, eftersom den aldrig kommer tillbaka.
Mot slutet av våren var det heller inte bara jag som var uttråkad. Min son började dessutom tröttna rätt rejält på mig. Att på egen hand ge en ettåring den stimulans han eller hon vill ha kräver väldigt mycket.
- Vad ska man göra nu när öppna förskolan stänger, suckade en mamma uppgivet i början av juni när vi insåg att det var sista dagen före sommaren som vi kunde sjunka ner i den där slitna soffan och se våra ungar glatt kasta sig in i föräldrafria äventyr.
Det är inte bara jag som tycker att det är trist att vara föräldraledig. Ändå har jag som man en fördel. Jag kan erkänna det.
Tråkfaktorn anses rentav vara ett rimligt skäl att avstå från pappaledighet med det lilla barnet. "Det är ju så tråkigt för papporna i början." Det är förstås lika tråkigt för mammor, men de förväntas bara stå ut.
Egentligen är det obegripligt att debatten om dagis och föräldraledighet ser ut som den gör. Men kanske handlar det om vår ovilja att erkänna både att det inte bara är roligt att vara hemma med barn och att barn från en ganska låg ålder behöver mer än vad en ensam förälder hemma kan ge.
Trots att det inte krävs särskilt många besök på exempelvis en öppen förskola för att inse att även små barn gillar och utvecklas av att träffa andra barn, handlar debatten nästan enbart om att barn ska vara hemma längre.
I helgen var det debattören Dilsa Demirbag-Sten som i Dagens Nyheter ventilerade sina tvivel kring barnomsorg.
Samtidigt förklarade barnläkaren Hugo Lagercrantz att barn borde vara hemma tills de fyller tre. Det är ju rätt enkelt för en karriärman i den generationen att klämma ur sig.
Ännu märkligare blir det när politiker som s-kvinnornas ordförande Nalin Pekgul med jämställdhetsargument talar om en utbyggd föräldraförsäkring. Problemet är ju knappast att 13 månader (som kan dras ut till minst 18 för de flesta) är för kort tid, utan att uttaget är ojämnt fördelat.
Jag förstår den politiska kalkylen bakom förslaget. Att skapa fler pappamånader i stället för att dela den befintliga föräldraförsäkringen kan till och med de mest stockkonservativa socialdemokraterna gå med på.
En delning av föräldraförsäkringen skulle däremot tvinga papporna att sluta se det som sin självklara rättighet att slippa allt det trista. För allt tal om kvalitetstid med barnen handlar ju bara om det. Man vill ha kramarna, men inte gnället.
Att vara förälder är fantastiskt. Men min son är faktiskt inte allt för mig. Och jag kan definitivt inte vara allt för honom.
Av Svend Dahl
svend.dahl@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan