Britterna är inte, som vi, vana vid att minoritetsregeringar styr landet. Valsystemet borgar för majoritetsregeringar. Den ovanliga parlamentariska situation som nu har uppkommit, där vare sig Tories eller Labour får egen majoritet, kallas ödesmättat för "a hung parliament".
Tories är definitivt valets moraliska vinnare. De konservativa har gått framåt med nästan hundra mandat medan Labour har backat i samma storleksordning.
Gordon Brown borde lämna in sin avskedsansökan och möjliggöra för drottning Elisabeth att ge Toryledaren David Cameron i uppdrag att bilda regering.
Men det visade han inga tecken på att vilja göra under fredagen. I stället flörtade han med vågmästarna Liberaldemokraterna genom att tala sig varm för en reformering av valsystemet.
Det är förvisso möjligt för Brown att hålla sig kvar vid makten. Han kan försöka bilda en koalition med Liberaldemokraterna och kanske något av småpartierna. Han kan forma en minoritetsregering på svenskt socialdemokratiskt manér och driva igenom sina förslag genom att förhandla med än det ena, än det andra partiet.
Frågan är dock hur legitim en minoritetsregering ledd av Brown skulle te sig för britterna. En annan fråga är hur Liberaldemokraterna ställer sig till ett samarbete med Labour. LibDems ledare, Nick Clegg, sade i går att Tories nu borde få visa att "de kan regera i nationens intresse". Men detta kan förstås vara ett led i ett maktspel. LibDems är, trots att man gjorde ett mycket sämre val än väntat, vågmästare. Således kan man förhandla med både Tories och Labour och spela ut det ena partiet mot det andra för att maximera genomslaget för sin egen politik. Inte minst vill man ju ha en - välbehövlig - reform av valsystemet så att antalet röster och antalet mandat hänger samman på ett mer demokratiskt och rättvist sätt än nu.
Det vore förstås mycket välkommet om Tories valde att samarbeta med Liberaldemokraterna. LibDems kan i bästa fall ge de konservativa en liberal touch, vilket skulle behövas vad gäller bland annat flyktingpolitiken, inställningen till EU och till HBT-frågor.
Men frågan är om partierna står för långt ifrån varandra. Allmänt ses Labour och Liberaldemokraterna som mer naturliga partners.
Ytterligare en möjlighet är att Cameron leder en minoritetsregering med Liberaldemokraternas stöd i centrala frågor, exempelvis budgeten.
Rent demokratiskt är det hälsosamt att ett tredje parti har kunnat bryta sig in i den trånga partipolitiska arkitekturen. Men tyvärr är det mörka tider i världsekonomin och den brittiska ekonomin är enormt usel. Det kommer alltså att krävas tuffa beslut av Downing Street under de närmaste åren. Mot den bakgrunden skulle Storbritannien behöva en stark regering som har folkets förtroende.
Just nu är oddsen för en sådan utveckling inte så goda som man hade kunnat önska.
