I välfärdsstatens vagga var det politikens uppgift att mätta folket. Fördelningspolitik och barnbidrag gav köttbullar och potatismos till alla.
I dag handlar matpolitiken om livsmedelssäkerhet och folkhälsa. Sedan finns det ett intresse från politiker att försöka flirta med svenskarnas enorma matintresse. I snitt utkommer en ny kokbok varje dag.
Det är en förklaring till Eskil Erlandssons PR-baby "Matlandet Sverige". En annan är att varje centerpartistisk jordbruksminister (numera landsbygdsminister) måste stötta partiets kärntrupper, bönderna.
Matlandet Sverige kommer från år 2008 att kosta skattebetalarna drygt en miljard kronor, då ingår också återbetalning i form EU-pengar.
DN:s granskning av miljardrullningen väcker många frågor.
Vad är egentligen poängen med att staten satsar 210 665 kronor på projektet "Norrländska vingårdar"? Talar vi om blåbärsvin, eller?
Det är bara att konstatera att den ena handen inte vet vad den andra gör. Å ena sidan stöttar Erlandsson vinbönderna, å andra sidan har regeringen böjt sig för Systembolagets intensiva lobbying och lagt ned planerna på att tillåta gårdsförsäljning av vin. Vilket bara är att beklaga.
Den projektmänniska som uppfann namnet "Södermanland - Sveriges Toscana" har tveklöst bidragit med material till lokalrevyerna. Ursäkta, men var det inte svenska varumärken som skulle stöttas?
Det är inget fel med generella exportstöd, tvärtom, Sverige måste kunna konkurrera med andra länders olika exportsatsningar.
Men DN:s nedslag i projektfloran ger "Matlandet Sverige" en dålig eftersmak. En halv miljon kronor till projektet "Branschriktlinjer för utomhusmåltider", med hänvisning till att försäljningen sker "i lagens gråzon" väcker den självklara frågan: vore det inte vettigare om Eskil Erlandsson i stället bidrog till att förenkla regelverket?
Landsbygdsminister Erlandsson måste helt enkelt se till att städa upp i denna projektröra, eller "Pratlandet Sverige", som en bransch-vd, Thomas Svaton, kallar Erlandssons baby.
Erlandsson har rimligen regeringens behagligaste post. Jordbrukspolitiken är sedan det svenska EU-medlemskapet 1995 utlokaliserad till EU. Och när svenska bönder är missnöjda, jo, det händer, så kan ministern alltid skylla på EU.
Och nog är en eller annan statsrådskollega avundsjuk. På regeringssammanträdena får de lyssna på Erlandsson när han redogör för sin senaste suveräna smakupplevelse från någon av alla sina matresor. En annan minister måste pliktskyldigt besöka arbetsförmedlingen i ett grådisigt Kramfors. En matlandsminister måste äta delikatesser på den jättelika matmässan Anuga i Köln.
Och vem gillar inte att äta gott? Det faktum att landsbygdsministern har chansen att förena nytta med nöje bidrar sannolikt till det starka engagemanget för "Matlandet Sverige".
Om Eskil Erlandsson sedan kunde vara lika intresserad av kvaliteten på projekten som han är av matkvaliteten på tallrikarna i Sverige och världen runt, vore mycket vunnet. Dags att diska, Eskil.