Längs de bohuslänska vägarna på väg till Dalsland börjar de svenska radiokanalerna hacka sig. Snart är det norska låtval som strömmar ur bilens högtalare.
I Strömstad ser restaurangerna till att fylla minst halva kassan med norska kronor. Och att sälja gulebrus i stället för Fanta.
När över 70 personer brutalt mördas i Norge följer svenska folket norska medier. Den som talar svenska kan utan större problem förstå de överlevandes vittnesmål, statsministerns tal eller de panikslagna ropen från live-upptagningarna från helvetestimmen på Utöya.
Sällan har närheten till vårt grannland känts så personlig.
Vi människor kritiseras ibland för att vi inte ger alla terroristattacker, svältkatastrofer eller krig lika mycket uppmärksamhet. Vår empati är som starkast där vi kan identifiera oss med offren, sedan vittrar den sig svagare ju längre ifrån oss ondskan visar sig.
Aldrig någonsin får vi ifrågasätta en annan människas sorg för de som mördats.
Aldrig någonsin får vi förminska en annan människas känslor genom att kritisera deras breddvidd, anklaga dem för inskränkthet.
Vi lever vi en värld fylld av orättvisa. Kanske hade en del av den kunnat avhjälpas om vår empati kunde sträckas ännu längre. Nyckeln ligger i identifikationen. Med den kommer förståelsen och viljan att hjälpa.
Anne Franks dagbok läses av miljontals ungdomar runtom i världen för att öka förståelsen för Förintelsen. Inte för att hennes anteckningar visar de mest vidriga händelserna under kriget, utan för att hon var en ung tjej precis som dem.
Är det möjligt att vidga vår förmåga till identifikation? Ja, skolan och undervisningen skulle kunna utgå mer ifrån händelser som format mänskligheten, oavsett var i världen de inträffat.
I de nya kursplanerna för historia och samhällskunskap som infördes första juli i år har ett lovvärt fokusskifte skett. Istället för att rikta in sig på att underbygga statiska nationella identiteter fokuseras nu mer på att ge eleverna olika perspektiv på sina och andras identiteter.
Men undervisningen cirklar fortfarande runt det svenska och nordiska. Den skulle kunna lägga ännu mindre vikt vid nationsgränser och än mer vid människoöden. Utifrån berättelser om eller av de som drabbats av människors illdåd genom historien går det att lära sig även sådant som årtal och centrala historiska personer.
Fokus hamnar dock på människan, han eller hon som skulle kunna vara du eller jag, och inte på var man kommer ifrån.
Då skulle vår förmåga till identifikation kunna expandera.
Den där känslan av att det kunde ha varit jag. Det kunde ha varit mina vänner eller mitt barn. Den känslan griper ett handfast tag och gör tragedin så oändligt mycket mer ofrånkomlig.
