Svårt att hänga med i alla turer om Socialdemokraterna och Libyen?
Lugn. Det gör inte heller Håkan Juholt. Trots att det är något han borde kunna. Hans paradgren är ju försvarspolitik och svenska internationella insatser.
Låt oss titta närmare på den trista S-cirkusen.
Urban Ahlin, partiets utrikespolitiske talesman, jagade i mars Carl Bildt med blåslampa för att Sverige skulle delta i en övervakning av flygförbudszon.
Men sedan var plötsligt inte den svenska insatsen lika viktig. Just de svenska Gripenplanen och deras piloter ansågs uppenbarligen inte dugliga nog av Juholt. Ty de kunde träffa "drogade barnsoldater".
Ingen har dock officiellt hört Juholt fördöma norska eller danska bomber över Libyen. Ingen har heller hört Juholt förklara hur Nato ska kunna upprätthålla flygförbudszonen och skydda civilbefolkningen utan att använda sig av bomber.
30 april skriver Peter Hultqvist på debattsajten Newsmill. Han har av Juholt befordrats till ordförande i riksdagens försvarsutskott. Hultqvist fastslår att S säger nej till en förlängning av Libyeninsatsen. Inte heller ska befogenheterna "vidgas" påpekar Hultqvist.
I sitt förstamaj- tal säger Juholt att Sverige ska dra sig ur när tremånadersperioden gått ut.
18 maj tvärvänder S på DN-debatt. Den svenska militära insatsen i Libyen ska numera förlängas: "I stället för en flyginsats bör vi fokusera på att upprätthålla vapenembargot. En sådan insats kan handla om att bidra med marina stridskrafter", skriver Urban Ahlin.
Absolut inga flygplan, men gärna båtar, är den nya S-linjen. Att det tar 90 dagar för marinen att bli operativ utanför Libyen medan Gripenplanen redan finns på plats, är bara att bortse ifrån. Här handlar det om politik.
Sedan går S med på förhandlingar. Nu säger Ahlin att han inte längre utesluter "att något eller några Gripenplan kommer att vara kvar för flygspaning".
Det för partiet tidigare otänkbara är alltså i dag möjligt.
I SVT:s Agenda i söndags stod Håkan Juholt och hävdade att partiet varit konsekvent. Det var onekligen en surrealistisk upplevelse för tittarna.
Frågan är varför regeringen och Carl Bildt överhuvudtaget förhandlar med S.
Ett svar är att man är orolig för att S ska sätta käppar i hjulet när det gäller insatsen i Afghanistan; det vill säga att partiet ska återgå till den Ohly-influerade och restriktiva linje man drev under valrörelsen. Ett annat svar är att svenskt militärt deltagande utomlands av tradition kräver en enighet mellan S & M.
Sveriges bidrag är ett resultat av en dialog med Nato. Glöm det där med "officiell förfrågan": Nato kommer aldrig att fråga efter något vi inte är beredda att skicka.
Eftersom de tre cirkusdirektörerna - Juholt, Ahlin och Hultqvist - under resans gång har intagit alla möjliga olika ståndpunkter har det samtidigt varit en omöjlig uppgift för Bildt att förankra det svenska bidraget hos S.
Den kompromiss med S som kanske presenteras i dag är därför troligen inte optimal för Nato och det libyska folkets behov. Sverige skickar inte det som passar Nato, utan vad som passar S för stunden. Det är djupt beklagligt
"Sverige skickar inte det som passar Nato, utan vad som passar S för stunden.
