Thomas Bodström (S) stör sig på tv-reklam. Och till den grad att han vill lagstifta för att korta reklamtiden från tolv till fem minuter per timme. Samme Bodström som ogenerat gjorde reklam för sin deckare i riksdagens talarstol, rasar nu mot reklam i kommersiella tv-kanaler. Det våras för märkliga politiska utspel.
I en riksdagsmotion önskar Bodström kortare reklamtid och vill att möjligheterna att avbryta program ses över. Häromdagen klagade han i radions P1 på reklamavbrotten när han ser "en Beckfilm en söndagskväll".
Nog för att avbrotten kan irritera, men frågan om tv-reklam är större än en politikers detaljerade önskemål om sina filmkvällar hemma i soffan.
Reklam är nödvändigt för kommersiella kanaler. Det krävs helt enkelt resurser - reklamintäkter - för att köpa in dyra filmer och göra bra tv. Det är trots allt tack vare kommersiell tv som vi har möjligheten att se hundratals kanaler.

Tv-tittare som vill välja bort reklamkanaler är fria att göra det. Man kan till exempel zappa till Sveriges Television; public service är ett utmärkt alternativ till de kommersiella kanalerna. En ytterligare möjlighet är alla de betalkanaler som erbjuds. Vad hindrar Bodström från att välja något av alternativen?
Radio- och tv-lagen reglerar redan i dag utrymmet för tv-reklamen, reklamnivån är EU-anpassad och har varit densamma under lång tid. Att därifrån ta steget till att "trolla bort" mer än hälften av all reklamtid, genom ett lagförbud, görs inte utan stora konsekvenser.
Trots det tycks klåfingrighet locka våra folkvalda. Socialdemokratiska politiker har lyft idén om att förbjuda reklam för "skräpmat". Förre partiledaren Göran Persson pratade vitt och brett om att stoppa "sexualiseringen av det offentliga rummet".
Enligt Miljöpartiet försvårar reklam till och med konsumenternas möjligheter att göra fria och upplysta val. Partiet vill "begränsa reklamens utbredning och motarbeta reklam som inte efterfrågas".
Då undrar man genast: vem ska avgöra exakt vilken reklam som efterfrågas? Gör Miljöpartiets språkrör det bättre än tv-producenterna själva, vars mål är att locka tittare? Det är föga troligt.
MP motsätter sig vidare att medieutrymmet "ockuperas av sexualiserade bilder" och Vänsterpartiet säger sig vilja agera mot reklamens "objektifiering av människors kroppar".
Alltid dessa svepande formuleringar och denna reklamfobi, utan att ta hänsyn till konsekvenserna: ett sämre tv-utbud och inskränkt yttrandefrihet. Bodströms aktuella förslag är i samma ogenomtänkta anda.

Det må låta skönt med mindre tv-reklam. Men hur många tv-tittare vill ha ett betydligt sämre utbud i rutan? Den som önskar är alltid fri att välja bort kommersiell tv. Att försöka tänka ett litet steg längre är aldrig fel, när de populistiska förslagen haglar ett valår som detta.