Integrationsminister Nyamko Sabuni förklarade att hon var "besviken". Det gick inte hennes - och partistyrelsens - väg när folkpartisterna på landsmötet i Växjö röstade ner förslaget om en obligatorisk "medborgarkurs" för den som vill bli svensk medborgare.
Rätt FP-låt vann; det var för väl att Sabuni förlorade. Inte för att en sådan här medborgarkurs, enligt det ursprungliga FP-förslaget, i sak skulle innebära någon större skärpning av kraven för att bli svensk medborgare. Här skulle det ha handlat om att sitta av ett okänt antal timmar för att lyssna på någon. Om något.
Ingen vet exakt vad kursplanen skulle innehålla och risken är uppenbar att det hela hade påmint om den "flumskola" Jan Björklund brukar kritisera. Enligt Sabuni skulle invandrare med en sådan kurs i alla fall fått möjlighet att "reflektera över den värdegrund som de fått från sin uppväxt".

Nej, det allvarliga är det underliggande budskapet om att det är alldeles för enkelt att få svenskt medborgarskap. Med en sådan kurs väl på plats skulle nästa krav vara ett obligatoriskt medborgarskapsprov.
Självklart ska nyanlända flyktingar, arbetskraftsinvandrare och hitflyttade EU-medborgare erbjudas en frivillig grundläggande samhällsorientering. Ett liberalt parti borde kunna skilja på tvång och individens fria val.
Med Sverigedemokraternas framgångar i opinionsmätningarna är risken uppenbar att deras bisarra verklighetsbeskrivning pressar övriga partier, att den danska smittan sprider sig över Öresund. Därför är det oerhört viktigt att Alliansen håller ihop i integrations- och flyktingpolitiken, att partierna inte börjar bjuda över varandra med olika symbolpolitiska utspel.
FP-ombudens budskap till partiledningen var just detta: lugna ner er, det räcker nu. För ideologiskt står Folkpartiet med sin flyktingpolitik och övertygelse om att öppnare gränser skapar en bättre värld på en helt annan sida än vad många FP-väljare säkert trott när leijonborgska språktester och hårdare krav på invandrare har kommunicerats i valrörelsen.

Men det faktum att Folkpartiet nu har en integrationsminister i regeringen gör att Sabuni måste visa att hon faktiskt producerar något politiskt. Samtidigt som den globala finanskrisen dramatiskt har försvagat integrationspolitikens kärna: möjligheten att få ett jobb och en egen försörjning.
Att Sabuni har tilldelats ett eget departement i stället för att vara minister på arbetsmarknadsdepartementet innebär att frågan om jobbens betydelse för framgångsrik integration har kommit i skymundan. Det har varit fler debattartiklar och olika utspel än praktisk politik.
Blir integrationen i Sverige verkligen bättre med ett särskilt integrationsdepartement? Knappast. Nyamko Sabuni borde byta jobb och börja hos arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin.