Civilminister Stefan Attefall träffade i förra veckan skaran av trossamfund som anses fina nog att sitta med i ett statligt råd och få skattepengar. Varje år delar "Nämnden för statligt stöd till trossamfund" ut omkring 50 miljoner kronor till olika religiösa föreningar.
För att få ta del av pengarna måste samfunden enligt lagen dela "samhällets grundvärderingar". Vilka är då dessa värderingar?
Kring den frågan ska viss oro ha uppstått under Attefalls religiösa samkväm.
Kanske undrade de katolska företrädarna om deras kyrka måste prästviga kvinnor för att anses leva upp till värderingarna. Från Islamiska förbundet frågade kanske någon om man måste acceptera homosexualitet för att få skattepengar.
De behöver inte oroa sig.

Stefan Attefall har inga planer på att fylla lagens floskel om "grundvärderingar" med något relevant innehåll. Även fortsättningsvis kommer skattepengar att tillfalla samfund som tycker att bögar och flator lever i synd och att kvinnan ska tiga i församlingen. Homofoba och misogyna trossamfund är trots allt en del av "civilsamhället" och det måste stöttas, anser politikerna.
Intervjuad i tidningen Dagen (25/3) försökte Stefan Attefall förklara sin hållning.
"Socialdemokraterna behöver inte anställa en moderat som partisekreterare och ett samfund behöver inte anställa en kvinna som präst, om man har den ämbetssynen", sa ministern.

Liknelsen är fullständigt absurd. Kvinnor är inte definitionsmässigt motståndare till den katolska kyrkan. De kan vara hur goda katoliker som helst, de får ändå inte bli präster - enbart för att de är kvinnor.
Kristna och muslimska samfund får naturligtvis vara hur inskränkta de vill - men inte med ekonomiskt understöd av staten.
Problemet med det statliga stödet till trossamfund är att det fungerar som ett slags kvalitetsmärkning. Det är svårt att tolka listan över offentligt subventionerade trossamfund på annat sätt än att staten går i god för dem. Särskilt som lagen föreskriver att de delar "samhällets" värderingar. Men de åsikter som bokstavstroende kristna och muslimska samfund står för är ofta extrema i en sam- hällelig kontext.

Staten borde förhålla sig likadant till alla församlingar, oavsett vad de tror på. Det vill säga låta dem sköta sig själva, inom lagens råmärken.
Ekonomin fixar de nog ändå. Det går inte direkt någon nöd på påven, och fromma människor brukar överhuvudtaget vara väldigt givmilda.
Lägg ner det statliga stödet till trossamfunden.