Sverige är hett när det gäller uran. Prospekteringsbolaget Mawson meddelade nyligen att man ska satsa ytterligare ett okänt antal dollar på att leta efter uran:
"Vi har över 10 miljoner dollar i kontanter", meddelade bolagets vd Michael Hudson. Att Mawson vill borra mer i Sverige förklaras även av att bolaget har misslyckats i Spanien.
Ett antal - företrädesvis utländska - uranjägare dammsuger nu Sverige i jakten på det radioaktiva guldet. Företagen ser hur kärnkraften gör global comeback i klimatkrisens spår och de förväntar sig att världsmarknadspriserna på uran ska stiga rejält i framtiden.
Per automatik rinner mycket riskkapital ner i hålen; precis som i jakten på andra mineraler kan det dröja länge innan man träffar rätt. När det gäller uran tillkommer dock även den politiska risken. Förutom en stenhård miljöprövning för själva gruvdriften krävs det tillstånd både från en majoritet av politikerna i den berörda kommunen och från regeringen.
Även om inget bolag ännu har sökt någon koncession för en svensk urangruva så har ett antal kommuner bestämt sig för att utnyttja det kommunala vetot i förväg.
För ett par veckor sedan beslöt kommunpolitikerna i Arjeplog att ett förbud mot uranbrytning skrivs in i den lokala Agenda 21-policyn. Inget hindrar naturligtvis en framtida politiska majoritet att riva upp detta beslut, men på de orter där det i dag borras efter uran är det folkliga motståndet kompakt. Så gruvbolagen har en del opinionsarbete att utföra, för att uttrycka saken milt.

Gruvbolagen må ha den geologiska expertisen, men hur står det egentligen till med den politiska analysförmågan?
Visst, Reinfeldt har i vaga termer talat om att uranbrytning inte kan uteslutas i Sverige, men alliansen skulle inte godkänna en ansökan i dag. Skälet är enkelt: kärnkraftsreträtten tömde krafterna och ett uran-ja skulle få Centern att trilla ned i politikens mörka gruvhål.
Vad gäller en eventuell rödgrön regering så har de definitivt sagt nej till uranbrytning. Socialdemokraternas Saab-expert Tomas Eneroth är även gruvexpert och har deklarerat att "det är det mest riskfyllda man kan syssla med" och då inte syftat på aktieköp i Mawson, utan på just uranbrytning.

Vad utländska prospekteringsbolag som Mawson inte tycks ha förstått är att de jobbar på den svenska dubbelmoralens marker.
Socialdemokratiska regeringar har under decennier låtit andra stå för det enligt Eneroth "mest riskfyllda". Sverige har köpt och köper sitt uran från länder som Namibia, Kanada, Ryssland och Australien. Och när Ulrica Messing var minister välkomnade hon de utländska bolagen uranjakt, det var nämligen "bra att få reda på var uranet fanns", samtidigt fastslog hon att en S-regering aldrig skulle godkänna uranbrytning.
Men väljer man att behålla kärnkraften, vilket är ett gott miljöval, ska också politikerna i konsekvensens namn vara beredda att godkänna uranbrytning. Allt annat är dubbelmoral.