För det första nådde flera banker de lågt uppsatta målen endast med smal marginal, och kommer att ha en illa stoppad kapitalkudde att landa på om det värsta skulle inträffa.
För det andra lämnade stresstestets definition av "det värsta" en del övrigt att önska. EBA glömde bort att ställa den högst relevanta frågan hur stor bankernas exponering är mot Grekland, och hur många av dem som skulle överleva en skuldavskrivning där.
"Glömskan" var ett resultat av tidigare påtryckningar från oroliga nationella regeringar, och har följden att stresstesterna mest påminner om ett slags stressteater. Att de aldrig lär sig.

Försök från företag, banker och politiker att blanda bort de ekonomiska korten var en orsak till att finanskrisen började - och bidrar till att den fortsätter.
Ta fjolårets europeiska stresstest: Då godkändes flera irländska banker, bara för att strax därpå göra bankrutt - och nära-på ta med sig den irländska staten i fallet. Eller när den amerikanska staten tvingade banker med sunda finanser att ta emot stöd från det så kallade Tarp (Troubled asset relief program) för att kunna dölja hur illa det var ställt med de banker som pengarna egentligen skulle rädda.
Behovet av aktörer som talar ekonomiskt klarspråk i stället för blomsterspråk har antagligen aldrig varit större. Sanningen måste fram och devisen "Ju förr desto bättre" gälla.

Spekulanter har ansetts förvärra krisen genom att exponera fallerande banker och länder. De tre stora kreditvärderings- instituten, Moody's, Standard & Poors och Fitch, har på sista tiden fått mycket skäll från europeiska beslutsfattare för sina nedskrivningar av kreditbetyg. Det talas om att reglera dem hårdare.
Det är paradoxalt, med tanke på att de tre institutens reglerade särställning var en orsak till att den amerikanska finanskrisen blev så allvarlig som den blev.
De hade från statligt håll fått de facto oligopol på att ge kreditbetyg, och aktörer måste när de gjorde transaktioner rätta sig efter deras alldeles för positiva betyg vare sig de ville eller inte.
Också i dag ligger instituten om något steget efter verkligheten och är för sent ute med sina nedskrivningar.

Offentliga övervakningsorganisationer och privata kreditinstitut måste vara så bortkopplade från det politiska spelet som möjligt om deras ord ska vara värda någonting. Och det är bättre ju mer konkurrens de får, så att man kan få ett andra utlåtande.
Övervakarna bör ha ett enda incitament:
Att göra så korrekta bedömningar som möjligt, inte att lugna marknaderna eller gå nationella regeringars ärenden. Annars blir det bara mer dålig teater.