I USA är det vanligt att skolklasser skickar julhälsningar och teckningar till soldaterna i Irak och Afghanistan. Att visa sitt stöd till nationens män och kvinnor i fält är en självklarhet. Höga dignitärer avlöser varandra på amerikanska baser i konfliktzoner för att ge moraliskt stöd, särskilt i samband med högtider.
I Storbritannien är även kungahuset involverat. Det har blivit något av en tradition att kungligheter deltar i landets militära operationer. Under Falklandskriget tjänstgjorde prins Andrew och för snart två år sedan var det prins Harrys tur i kriget mot talibanerna i Afghanistan.
Kontrasten till Sverige kunde inte vara större.
Det dröjde tills i januari förra året innan statsminister Fredrik Reinfeldt orkade ta sig till den svensk-finska basen i Mazar-i-Sharif i Afghanistan. Göran Persson satte över huvud taget aldrig sin fot där. Man får gå tillbaka till Carl Bildts tid som statsminister 1992 för att registrera ett tidigare statsministerbesök på en svensk bas (den svenska FN-styrkan i Bosnien).

Ointresset går igen i samhället i övrigt. Medborgarna tycks oengagerade liksom medierna. Få saker är så underrapporterade som Sveriges insats i Afghanistan. Då och då besöker olika reportageteam basen, men för det mesta har Afghanistaninsatsen befunnit sig i medieskugga. Expressen ska försöka ändra på det genom att ha en utsänd reporter på plats i landet under våren.
Även hovet har varit oengagerat. Medan den norske kronprinsen Haakon besökte landets trupper i Afghanistan så sent som i september förra året har det svenska kungahuset lyst med sin frånvaro. Fram till nu.

I går kväll kom nyheten att kronprinsessan Victoria och hennes blivande make Daniel Westling i största hemlighet har besökt de svenska soldaterna i Mazar-i-Sharif. Det är det bästa initiativet från kungahuset i mannaminne.
Att verka för svenska intressen kan inte bara handla om att främja blågul export. Det måste också handla om att ge moraliskt stöd till unga svenskar som på regeringens uppdrag riskerar livet i en FN-sanktionerad insats.
Det behövs mer av den varan. Stödet till svenskarna i Afghanistan har varit bristfälligt på alla sätt - från den militära utrustningen och avsaknaden av en veteranpolitik till den moraliska uppbackningen hemifrån.
Kanske har det att göra med vår ovana vid krig och konflikter. Det finns ingen tradition av att stödja soldater vid fronten; många föredrar att titta bort eller att ropa på ett uttåg. Men det är i grunden dåliga ursäkter. Sex av sju riksdagspartier står bakom svenskarnas närvaro i Mazar-i-Sharif. De utför ett lika livsviktigt som livsfarligt uppdrag. För det förtjänar de respekt och uppskattning.
Förhoppningsvis bidrar kronprinsessans besök till att den insikten sjunker in.