Det finns flera likheter mellan Saab och SAS. Båda har verkat på en tuff internationell marknad. Båda har en väldigt lång rad av förlustår bakom sig. Och de två bolagen har tvingats avyttra sina tillgångar för att hålla hjulen rullande.

I ett sista desperat försök sålde Saab sina industrilokaler för att sedan hyra tillbaka dem. Nyligen sålde delstaliga SAS sex hangarer för 1,8 miljarder till statliga Swedavia och ska nu bli hyresgäst i hangarerna.

En struntpratare på SAS kommenterade den påtvingade hangarförsäljningen: "Affären är en del av vår strategi 4Excellence där vi fokuserar på kärnverksamheten."

Översatt till svenska: vi måste sälja annars går det åt skogen.

En skillnad är att Saab har gått i konkurs och att svenska skattebetalare slapp pumpa in några pengar, med reservationen att vi inte sett om panterna till EIB-lånet motsvarar det utlovade värdet. Det var i alla fall tur att statsministern inte hette Stefan Löfven.

SAS har ännu inte gått i konkurs. Men skattebetalarna tvingades 2009 och 2010 pytsa in sammanlagt 2,3 miljarder kronor, eftersom svenska staten med 21,4 procent är största ägare.

Det är fullt tänkbart att SAS tvingas gå till ägarna och tigga ännu mer pengar. I torsdags kom kvartalsrapporten med en förlust på 1,1 miljarder kronor. SAS skyller den stora förlusten på höga bränslepriser. Må så vara. Har man inte haft råd att köpa bränslesnålare flygplan blir det förstås dyrare.

Ägaransvar kan förstås också handla om att sälja bolaget. En försäljning till favoritkandidaten Lufthansa ska enligt uppgift ha varit väldigt nära sommaren 2008. Men sedan exploderade finanskrisen och affären gick upp i rök.

Det dröjde dock ända till 2010 innan regeringen - officiellt - kom till skott och sökte och fick ett "bemyndigande" av riksdagen att sälja SAS. Och bakom skynket i business class i regeringskansliet pågår fortfarande jakten på en möjlig köpare.

Socialdemokraterna gjorde i veckan ett stort nummer av sitt gamla förslag om ännu ett statligt riskkapitalbolag. Det kallas visst näringspolitik att låta byråkrater leka kapitalister med ännu fler miljarder i olika affärsprojekt. Just SAS borde annars utgöra ett flygande paradexempel på hur enkelt man bränner upp skattepengar.

Det märkliga är att privata riskkapitalister från vänsterhåll möts med avsky, eller i bästa fall misstänksamhet, samtidigt som skattefinansierad riskkapitalism betraktas som höjden av vishet. Men privata riskkapitalister hade knappast låtit SAS nå dagens kris. De hade för länge sedan rationaliserat, styckat och sålt. Den svenska, norska och danska statens ägande i bolaget förklarar mycket av dagens problem.

Ansvarig bolagsminister Peter Norman (M) måste nu lova två saker:

Regeringen gör allt för att snarast möjligt sälja SAS.

Inte en enda ny statlig krona ska satsas i detta Zeppelinare-bolag.

Utmärkt, Peter. Då var vi alltså överens.