På måndag ska riksdagen välja talman och tre vice talmän. SD:s inträde i riksdagen har laddat frågan på ett ovanligt sätt. Sverigedemokraterna säger sig vara beredda att rösta för regeringens kandidat - men bara om man får en vice talmanspost i gengäld.
I Sverige har talmannen en upphöjd ställning. Han eller hon är främst i riket efter kungen, alltså snäppet högre rankad än statsministern.
Förutom att sköta det praktiska riksdagsarbetet, leda kammarens sammanträden och representera riket när kungen är förhindrad, har talmannen den viktiga uppgiften att lägga fram förslag till statsminister vid regeringsskiften.
Det är naturligtvis orimligt att ett litet, djupt främlingsfientligt parti skulle få en sådan upphöjd post. Och att Fredrik Reinfeldt skulle gå med på några förhandlingar borde vara otänkbart.
Om oppositionen ställer upp med en motkandidat kan ett besviket SD i så fall ge regeringen en känga genom att rösta på de rödgrönas kandidat.
Tyvärr är riksdagsblocken inte eniga om vilka principer som ska styra valet av talman.
Talmannen Per Westerberg, M. Foto: Mikael SjöbergSocialdemokraterna tycker att riksdagens största parti ska få talmansposten - en princip som historiskt, förstås, har legat helt i linje med det gamla jättepartiets egenintresse.
De borgerliga anser däremot att talmannen ska tas ur riksdagsmajoriteten. Den principen har man också följt, med ett undantag: när regeringen Thorbjörn Fälldin tillträdde 1976 lät man talman Henry Allard (S) sitta kvar som en personlig gest av uppskattning. De borgerliga markerade dock att detta var ett undantag.
Även 1979 blev det dock en socialdemokratisk talman, Ingemund Bengtsson, men det berodde på motsättningar inom den borgerliga regeringen och sjabbel med nedlagda röster.
Under regeringen Bildt, 1991-1994, valdes moderaten Ingegerd Troedsson till talman och under den gångna mandatperioden presiderade, som bekant, Per Westerberg (M).
Blockens olika principer har lett till att de har agerat på skilda sätt även i opposition. De borgerliga partierna har följt sin princip om "största block". Man har alltså inte lanserat någon motkandidat.
Socialdemokraterna har följt sin princip om "största parti" och lanserat en motkandidat.
Det vore alltså logiskt om oppositionen presenterade en motkandidat även denna gång. Men det vore beklagligt; genom att lansera en motkandidat, som SD sedan beslutar sig för att stödja, ger Sahlin & Co de främlingsfientliga en fjäder i hatten. Den kandidat som de rödgröna först enades om, förre talman Björn von Sydow, har avböjt, just med motiveringen att han inte vill ha SD:s röster i ryggen.
Det stiliga vore om oppositionen gjorde som regeringen Fälldin 1976 och lät motståndarlägrets kandidat fortsätta som talman, i strid med de egna principerna.
