Otack är världens lön. Den känslan måste uppfylla Fredrik Reinfeldt för närvarande. Han håller just på att avsluta ett svenskt EU-ordförandeskap som rosas från i stort sett alla håll, men här hemma sjunker Moderaterna som en sten i opinionsmätningarna.
I går kom nya opinionsmätningar som befäster bilden av ett snabbt växande försprång för de rödgröna. De svenska väljarna tycks strunta fullständigt i de fina recensionerna ute i Europa, såsom att Reinfeldt i förra veckan utsågs till årets europé av den franska tidningen La Tribune.
I stället straffar man regeringen till följd av den senaste tidens debatt om sjukförsäkringen. Att försäkringskassan har kommit fram till att det inte alls har blivit svårare för cancersjuka att få behålla sin sjukpenning spelar ingen roll. Vid det här laget har det piskats upp ett sådant stämningsläge att fakta inte längre har någon större betydelse.

I stället för att bli en skjuts framåt för regeringen har EU-ordförandeskapet i bästa fall passerat obemärkt förbi.
Det är synd. För regeringen har faktiskt gjort sig förtjänt av en opinionseffekt. Det svenska ordförandeskapet har varit påfallande effektivt. Lissabonfördraget har kommit på plats trots den trilskande tjeckiske presidenten. Klaus ska själv ha medgett att det var Reinfeldts envetna lirkande som fick honom att skriva under.
Det så kallade Stockholmsprogrammet har antagits, nya regler för övervakning av finansmarknaden har kommit på plats och Reinfeldt har kramat ur länderna så mycket han har kunnat i fråga om klimatåtaganden inför Köpenhamnstoppmötet.
På utrikesområdet har det varit ett sällsynt odramatiskt halvår. Kriserna har lyst med sin frånvaro. En gränstvist mellan Kroatien och Slovenien har dock lösts med hjälp av svensk medling och EU har flyttat fram sina positioner i Mellanösternkonflikten. Även om Carl Bildt inte lyckades få med sig EU-länderna på en formulering om att östra Jerusalem ska bli den palestinska statens framtida huvudstad så är det numera officiell EU-politik att kräva att staden ska bli huvudstad för två stater.

Det enda som drar ner betyget på den svenska insatsen är det oinspirerade valet av ny EU-president och EU-utrikesminister. Som utomstående är det svårt att veta vilket spelutrymme Reinfeldt hade i de förhandlingarna, men mycket tyder på att Reinfeldt alltför mycket intog rollen av en lyssnare som snabbt ville hitta en minsta gemensamma nämnare. Den sortens ledarskap har bidragit till den anonyma känslan kring det svenska halvåret.
Förmodligen säger den uteblivna "ordförandeskapseffekten" rätt mycket om Alliansens problem generellt. Vi har en regering som präglas av effektivitet och duglighet såväl på hemmaplan som i EU, men man lyckas inte nå ut med sitt budskap och entusiasmera väljarna. Väljarna förblir oberörda.
Om Alliansen ska ha en chans i valet nästa år måste man snabbt hitta en lösning på det problemet.