I mitten av april tar Sverige över ledningen av Operation Atalanta utanför Somalias kust. För den som inte är bekant med operationen rör det sig om EU:s marina insats för att stoppa sjöröveriet i vattnen utanför det krigshärjade Afrikas horn.
Till skillnad från andra insatser som Sverige deltar i står en enig riksdag bakom beslutet. Det är kanske inte så konstigt. Operationen har FN:s välsignelse och bidrar till att säkra mattransporter liksom att trygga en av världens viktigaste handelsleder. De 175 svenskarna ombord på HMS "Carlskrona" har ett viktigt uppdrag framför sig.
Samtidigt kan man inte blunda för att EU självt har varit med och skapat det piratproblem som man nu har att bekämpa.
Under många år har fiskefartyg från EU varit med och fiskat ut vattnen utanför Somalias kust. Europeiska företag har också passat på att dumpa gifter såsom bly, kadmium och kemiskt avfall i vattnen.
Följden har blivit att de lokala fiskarna har berövats sina försörjningsmöjligheter. Dagens piratverksamhet kan alltså till en del ses som ett svar på europeiskt piratfiske. Men det talar man ogärna om i Bryssel.

I grunden spökar ett gammalt problem - EU:s fiskepolitik. Precis som när det gäller jordbrukspolitiken hålls fiskenäringen under armarna trots att flottan är kraftigt överdimensionerad. Decennier av rovfiske har lett till att vattnen kring EU är i stort sett utfiskade och regleras via fiskekvoter. Därför har man sökt upp nya fiskevatten - inte minst utanför Afrikas kust.
En del rör sig om rent tjuvfiske, men EU har också slutit lukrativa avtal med en rad västafrikanska regeringar. Enligt Naturskyddsföreningens granskning förra året betalar EU 130 miljoner kronor årligen för rätten att fiska i Västafrika.
Ett av dessa länder är Marocko som bland annat säljer rättigheter att fiska utanför det ockuperade Västsaharas kust. SVT:s "Uppdrag Granskning" har i flera program uppmärksammat hur dessa vatten töms på matfisk som sedan dyker upp i svenska hälsokostbutiker i form av Omega 3-tabletter.

EU-parlamentet begärde nyligen ett rättsligt utlåtande för att klarlägga om detta avtal verkligen är förenligt med folkrätten. Utslaget blev det förväntade: nej, avtalet strider mot internationell rätt. Men det innebär dessvärre inte att EU i stort kommer att landa i samma slutsats. I höst drar förhandlingarna i gång om ett förnyat fiskeavtal mellan EU och Marocko.
Inför det har Sverige skickat ett brev till den nya fiskekommissionären där man begär en utvärdering av avtalets effekter på lokalbefolkningen i Västsahara. Det är bra att jordbruksministern ställer frågor, men här krävs ett tydligt ställningstagande. Sverige måste ta avstånd från idén om att en ockupationsmakt kan sälja ut ett annat folks fiskbestånd. Det är inte svårare än så.
EU:s fiskepolitik är ett bottennapp som kräver högljudda kritiker.