Men det finns nackdelar; gigantiska sopberg, kamphundar och ungdomar med trimmade mopeder som tjuter. Usla kommunikationer som ofta krånglar och tåg som går sällan.
Cykelställ eller cykelrum finns inte, för där ”baxas” cyklar. Men värst av allt är grannar som har hysteriska ravepartyn – vardagsnätter.
I stora höghus är det nästintill omöjligt att avgöra var oljudet kommer från, att springa runt med basebollträ i trappuppgångar är helt lönlöst.
Och när man efter sjuttioelva samtal kommer fram till Securitas suckar de när man säger att man bor i Grantorp (”Flempan”) utanför Stockholm.
”Jaha. Men...då kan det dröja förstår du. Vi prioriterar...ja, brott och så...du förstår”.
Föga förvånande kommer ingen Securitasbil. Och vi har ingen lyxig störningsjour att ringa. Nej, för jag bor i en bostadsrätt och föreningen har ett avtal med Securitas.

”Men flytta då!”, får jag ofta höra.
Det är lättare sagt än gjort om man har för få köpdagar i bostadskön och varken förmögenhet eller kontakter som trollar fram eftertraktade nycklar.
Vi är många som har det så, och vi dras gärna upp i bostadsdebatten. Vi som ska ”hjälpas” från höger och vänster.
I den bostadspolitiska diskussionen hörs nämligen två grupper; de som älskar hyresrätten och de som älskar bostadsrätten. Båda har rätt i att respektive boendeform är viktig.
Samtidigt ifrågasätter de inte dagens orättvisa system, utan låtsas i stället att de kämpar för ”de svaga” på bostadsmarknaden.

Vänstern kramar bruksvärdessystemet trots att fattigare hyresgäster i förorten betalar högre hyror för att rikare hyresgäster i innerstaden ska få betala hyror långt under marknadsvärdet.
Rättvisa? Äh, lägg ner.
Ni som vill att fattiga ska bo i fina områden borde förespråka det system man har i exempelvis USA, med bostadscheckar som delas ut till ekonomiskt svaga hushåll.
Generella subventioner till hyresgäster i innerstaden är ett slöseri – som förortsbor betalar genom högre hyror än marknadsvärdet. En sönderreglerad bostadsmarknad, till stora delar svart, hjälper inte ett skvatt mot etnisk eller ekonomisk boendesegregation (se er omkring i svenska storstäder).
Och så har vi bostadsrättskramarna. Paradoxalt nog är det från borgerligt håll denna från början socialdemokratiska och kollektivistiska boendeform hyllas.
Enligt bostadsrättsprofeterna ska bostadsrätten rädda oss från ”utanförskap”, brott och alla hemskheter. De verkar också tro att alla vill ha ”mysig granndemokrati” och diskutera onödigheter som flertalet av oss har noll koll på (sophämtning, energibolag etc.).

Varför pratar så få om en marknadsanpassning av hyror? Om färre regleringar? Vill folk ha bostadsrätter, hyresrätter, ägarlägenheter eller vad som nu
efterfrågas kommer det att finnas eller uppstå.
Folk som ”måste” bo i innerstan får på en fungerande marknad, rimligt nog, betala högre hyror än de som bor i mindre attraktiva områden med sämre service.
Visserligen skulle det ta mig tid att flytta från mitt bostadsområde även på en friare marknad, men chanserna skulle öka; en dynamisk och mindre reglerad marknad ger lägre murar för oss som står helt off.
Och ska man bo i förorten ska man åtminstone inte betala överhyror – eller behöva lyssna på snofsiga borgerliga politiker från välbärgade områden som tjatar om att bostadsrätten löser alla förortens problem.