Varje arbetsgivare bör ordna personalfest emellanåt; det är ett sätt att visa uppskattning, en möjlighet för folk att knyta nya kontakter och fördjupa gamla. Kommunala förvaltningar bör ordna kalas, liksom statliga myndigheter.
Dessa anställda ska då inte utsättas för kall rostbiff med industripotatissallad på papptallrik när det är party med hänvisning till skattebetalarna. Offentligt anställda är precis lika värda god mat och dryck på riktigt porslin som privat anställda. Och gärna lite dans. Men inte naket.
Dessvärre har somliga offentliga inrättningar inte märkt att IT-bubblan sprack, att de sorglösa excessernas tid över. Och verkligt skrämmande är att säkerhetspolisen inte noterat detta. I fjol ordnade Säpo kalas på James Bond-tema (kommissarie Clouseau hade varit mer passande) för sina tusen anställda. Notan gick på 5,3 miljoner kronor, berättar DN.
När Tillväxtverket, näringsdepartementet och Stiftelsen för strategisk forskning fått sina fester granskade har det kommit invändningar. Bra granskat, men det är viktigare att granska verksamheten. Det ligger något i det. Men inte i Säpos fall, organisationen går inte att granska. Arbete, som kostar en dryg miljard kronor om året, är sekretessbelagt.
Riksdagspolitikerna i Rikspolisstyrelsens styrelse kan ställa frågor, men kan inte vara säkra på att få svar. Journalister har inget att hämta. Vi kan bara hoppas att Säpo arbetar effektivt. Men med tanke på det usla festomdömet kan man undra.
Den överdådiga agentgalan bidrar till polisens allt sämre rykte. Under sommaren har DN också undersökt vad som hände med de 98 villainbrott som begicks en oktoberhelg i fjol. Bara ett klarades upp. Sjöpolisen på Runn i Falun har lång sommarsemester och i Jämtland har man hastighetskontroll utanför skolorna fast terminen inte börjat, bara för att Stockholm sa så.
Rena mörkret. Men det finns ljusglimtar. På twitter och Facebook kan intresserade följa poliser i yttre tjänst. De rapporterar om händelser där polisen gör skillnad; när de avbryter misshandlar, avvärjer självmordsförsök, letar upp irrande dementa och leder dem hem igen. De senare insatserna ger inga pinnar i brottsstatistiken, men är viktiga ändå. Poliserna berättar också om när det varit sorgligt försent och de svarar på frågor.
Pinnjakten är förödande för tilltron till polisen; kåren måste prioritera det som skapar trygghet, inte det som går att mäta. De enstaka poliser som ägnar en halvtimma om dagen - ofta på fritiden - åt att berätta om yrkesvardagen och ge råd via sociala medier bidrar till att stärka tilliten.
De är värda att bli bjudna på riktigt kalas.
