Lars Leijonborg avgår som partiledare för folkpartiet. Stockholms besked i morse om att distriktet vill byta partiledare gjorde hans sits omöjlig. Hans avgång är ett välkommet besked, av tre skäl.

•För det första är det ett lämpligt tillfälle. Valet är vunnet. Socialdemokraterna är borta. Alliansen är någorlunda varm i kläderna som regering. Leijonborg har suttit i tio år. Han har lett partiet i nedgång och stark uppgång. Få tror att han kan klara av att tända partiet i ännu ett val. Att byta nu innebär att nästa partiledare får tre år på sig att profilera sig inför det viktiga valet 2010 då Alliansens regeringsduglighet ska utvärderas.

•För det andra har Leijonborgs partiledarskap uppenbara brister. Till skillnad från de flesta andra partier i riksdagen har folkpartiet inget givet intresse att bevaka. Centern har en bas i landsbygden och bland lantbrukare. Socialdemokratin har sin bas i LO-kollektivet. Moderaterna bland höginkomsttagare. Det har visserligen gjorts försök att också göra fp till ett intresseparti för en visas grupp, som lärarna eller ”den professionella medelklassen”, men partiets existensberättigande är framför allt ideologiskt. Fp är traditionellt ett värdebaserat parti som slår vakt om vissa frihetliga principer.

Och det är just dessa principer som Leijonborg gång efter gång har kompromissat bort. Det finns vissa symboliska händelser. I valrörelsen 2002 sa Leijonborg i tv-utfrågningen att han skulle polisanmäla grannar som gömde flyktingar. Inför EU:s utvidgning krävde han hinder för balternas och polackers frihet att arbetskraftsinvandra.

Det var bra att fp till slut lyfte på locket till integrationsdebatten. Socialdemokraternas tigande var inte bra. Men fp:s ledning blev lite för förtjust i sin nya hårda roll och det blev fel ton i utspelen. Språkkrav för medborgarskap kan vara ett sätt att underlätta integration, som i Kanada, men det kan också användas för att stänga ute och markera en gräns. Fp lämnade en känsla av osäkerhet.

•För det tredje är spionskandalen ett problem för partiet så länge Leijonborg sitter kvar. Alla har fått gå utom den högst ansvarige. Det är sant att en partiledare inte kan ha koll på allting som händer i en valrörelse, men det är lika sant att det finns ett symboliskt ledarskap där partiledaren är ansvarig. Dessutom borde en partiledare känna till varför partiet med en timmes varsel kan släppa välskrivna rapporter för att kontra socialdemokraternas förslag.

I ett avseende har Lars Leijonborg förvaltat sitt partiledarskap på ett mycket bra sätt: han har lyft fram sina konkurrenter. Jan Björklund har fått en central roll i partiet och en viktig ministerpost. Cecilia Malmström lyftes upp till Europaminister. Johan Pehrson har hela tiden fått centrala uppdrag i riksdagen. Men ingen är given. Och eftersom partier inte brukar gilla när det finns en färdig och utpekad efterträdare har folkpartiet chansen att göra ett genomtänkt val.