Dagen efter Japans

nye premiärminister Shinzo Abe besöker Kina och samma dag som FN:s generalförsamling väljer sydkoreanen Ban Ki Moon till ny generalsekreterare, spränger Nordkorea sin första kärnvapenladdning. Det är vad man kan kalla känsla för diplomati.

Nordkorea känner

sig pressat av närmandet mellan Japan och Kina och av att Kina, den enda allierade i regionen, tycks föra upp Nordkoreas atomvapenambitioner högre på agendan.

Det speciella

med atomvapen är att endast egna atombomber anses skydda. Under atombombens korta historia har en kärnvapenmakt ofta följts av en ny på motståndarsidan. Lokala, regionala eller globala konflikter laddas med ohyggligt dödliga vapen.

Om atomvapnet

kontrolleras av rationella regimer, som under kalla kriget, kan balansen fungera. Hotet om ömsesidig förstörelse avhåller fiender från militära aktioner. Men experter har länge varnat för att bomben någon gång i framtiden kan komma i händerna på en irrationell regim som inte har någon ansvarskänsla för den egna befolkningen och som tar stora risker för att nå sina mål.

Det är vad

som håller på att hända nu. Nordkorea är kommunistisk absurd teater, en isolerad stat vars befolkning svälter och vars politiska ledning närmast kan beskrivas som en spritt språngande galen sekt.

En annan risk

är att ickespridningsavtalet i realiteten upphör att fungera och att världen går in i en ny fas av kärnvapenupprustning. Om Nordkorea lyckas utveckla riktiga kärnvapen är risken stor för att Japan också skaffar sig kärnvapen. På samma sätt kan Egypten och Saudi kontra Irans nukleära ambitioner med egna. Det kan hända att det utvecklas regionala terrorbalanser som är stabila, men riskerna är är mycket stora.

Därför är det extremt

viktigt att ickespridningsavtalet hålls vid liv och här är FN den aktör som kan och bör göra jobbet. USA, kraftigt försvagat av Irak, kan omöjligen ensidigt bomba bort hotet från Nordkorea. Det vore alltför politiskt provocerande. Om det går så långt som till militära aktioner måste Ryssland och framför allt Kina vara med.

I många avseeenden

är krisen kring Nordkoreas bomb ett test på Kinas roll som blivande stormakt. Kan Peking axla ett verkligt globalt ansvar? Har den ekonomiska utvecklingen följts av en politisk mognad? Helgens toppmöte med Japan tyder på det. Världen har skäl att förvänta sig ledarskap.