Det stinker om alla pappersbruk, men Bai Bang
i norra Vietnam har luktat värre än de flesta. Projektet inleddes med stöd från svenska Sida 1969, men budgeten överskreds rejält och fabriken tog många år på sig att nå upp till produktionsmålen. Det otrevliga oset från Bai Bang har hängt kvar i svensk biståndsdebatt ända sedan dess, långt efter att det vädrades ut ur Sidabudgeten.

Bai Bang spelar förstås också en roll för Vietnam, men där är bilden en annan.

Det gamla statliga bruket är numera ett profitabelt privatföretag, som inte bara försörjer Vietnam med pappersprodukter, utan också ger jobb och mat på bordet åt tusentals människor i Hanoiregionen. Detta framgår av en färsk konsultgranskning av de ,ångåriga svenska biståndssamarbetena med Sri Lanka, Kaos och Vietnam.

Inte ens här framstår Bai Bang som ett särskilt kostnadseffektivt projekt – sett i sin enskildhet. Men när författarna anlägger ett bredare och långsiktigare perspektiv på den svensk-vietnamesiska relationen, framgår att Bai Bang ändå fick positiva resultat.

Den tidiga storsatsningen bidrog till att bygga upp ett starkt förtroende för svenska myndigheter i Vietnam, vilket ledde till ett högeffektivt biståndssamarbete under de decennier som följde.
Det svenska stödet hjälpte också Vietnam att ta sina första stapplande steg mot marknadsekonomi – nu håller vi på att bli frånsprungna.
Rapportförfattarna konstaterar att Sverige, allt sammantaget, uppnådde "enormt mycket 'pang för pengarna'", vilket har "förbättrat hälsan, utbildningen och den allmänna mänskliga utvecklingsnivån för miljoner vietnamesiska medborgare."

Sådant behöver sägas, eftersom det oftast talas om bistånd som något problematiskt i debatten. Visst har verksamheten verkliga problem, med ineffektivitet, oklara målsättningar och korruption i mottagarländerna, och det var fram till nyligen ännu värre.

Men bakom en del av kritiken ligger snarare en skepsis mot bistånd överhuvudtaget. Den sortens biståndsfientlighet frodas inom Moderaterna. Biståndsminister Gunilla Carlsson (M) har gjort bra saker, men hon klagar nästan mer över sin egen verksamhet än oppositionen.

Internationellt utvecklingsbistånd är ingen enkel verksamhet. Det sker i en tuff miljö med oklara spelregler, osäkra politiska förhållanden, svag infrastruktur och myndighetskorruption. Vissa projekt ger omedelbar utdelning, men i många fall märks de positiva effekterna främst på lång sikt, eller indirekt, på andra områden. Och några projekt misslyckas helt.
Det får vi leva med.
Utvecklingsbistånd är inte en vinstdrivande verksamhet. Tvärtom syftar det till att göra sådant som vore för olönsamt eller riskabelt för privata företag, inom tidsramar som näringslivet aldrig accepterar. Framgångar och misslyckanden hör bägge till bilden, och om vi skulle fly fältet så fort det börjar lukta skumt blev det inga pappersbruk byggda.