Efter Carl Bildts

presskonferens i går kvarstår två allvarliga frågor. Varför accepterade han att Vostok Nafta förlängde optionsavtalet, trots att han blivit utrikesminister? Varför gav han under hela hösten sken av att han var ett offer för en påstådd automatik, att han inte hade "några juridiska möjligheter" att slippa optionerna? Den första frågan granskar nu överåklagare Christer van der Kwast. Den andra frågan driver oppositionen. Båda är högst berättigade.

Statsminister Reinfeldt

förklarade i går intresset för Bildts affärer med att allmänheten är okunnig om optioner och avundsjuk på mycket pengar. Det är ett häpnadsväckande svar av en regeringschef och vittnar om en arrogans gränsande till blindhet. Carl Bildt har bejakat att ett bolag utverkat 4,8 miljoner till honom under tiden som han varit utrikesminister och han har omedvetet eller medvetet bluffat om hur det gick till. Detta faktum, och inte allmänhetens eventuella avundsjuka, bör ora statsministern.

Under hösten chansade

Bildt på att historien skulle lägga sig, han chansade under söndagen och måndagen. Det misslyckades. Nu har han bara en chans att rädda sitt politiska förtroendekapital - berätta exakt, utan glidningar och så att alla kan förstå, hur det gick till och hur han tänkte. Det är inte bara åklagaren som har rätt att få reda på det.