Om jag alls dök upp på lektionerna gjorde jag det åtminstone en kvart för sent, med mycket attityd men utan papper och penna.
Andra var besatta av sina betyg, och betedde sig därefter. Mitt främsta intresse var att underminera lärarnas auktoritet. De skulle veta att jag egentligen inte behövde dem.
Jag missade sällan ett tillfälle att håna undervisningen, och när jag deltog i diskussionerna var det ofta för att skryta. Usch, vad jag var odräglig. Och osäker. Förlåt!
Mitt straff kom i betygskuverten. I flera ämnen fick jag betyg som låg långt under den kunskapsnivå jag visade i de nationella proven. Det kan i något ämne ha berott på att jag, som så ofta var borta, inte hade givit läraren tillräckligt mycket att gå på. Men i sådana fall kan man begära in kompletterande uppgifter för att bilda sig en bättre uppfattning om vad eleven kan. Lärare gör sällan det med min sorts elever. Förmodligen för att det känns ganska bra att sätta låga betyg på någon som varit så jobbig. Men föreskrifterna är tydliga. Betygen ska inte påverkas av elevers eventuella pennskrin, humör, eller ens deras närvaro.

De målrelaterade betygen ska enbart spegla hur väl elevernas kunskaper stämmer överens med kunskapsmålen. Det fungerar inte så i verkligheten, och skevheten i betygsättningen har en tydlig könsdimension.
Självklart finns det också många begåvade tjejer som slarvar och skolkar och käftar emot. Det är möjligt att lärare vid betygsättning har ännu mindre överseende med deras otypiska beteende än med killarnas mer förväntade trots.
Men det är mycket vanligare att killar är som jag var. Det är typiskt manligt att sakna ödmjukhet och vägra lyssna på någon. Därför får killar oftare för låga betyg.
Siffror som Lärarnas Tidning presenterar visar att 50 procent fler flickor än pojkar får högre betyg i engelska än vad de skrev på det nationella provet. Det är likadant i andra ämnen. Även om de nationella proven bara är en del av betygsgrunden så är skillnaden anmärkningsvärd.
Pojkar presterar också generellt bättre än flickor i flera av de naturvetenskapliga ämnen som PISA mäter, men får ändå sämre betyg i dem alla.

Mats Olsson, lärarutbildare vid Malmö Högskola, skyller problemet på kvinnoväldet under de tidiga skolåren, och menar att lösningen är att "sluta se maskuliniteten som ett problem". Jag tror tvärtom att "maskuliniteten" är problemet. Snarare än att bejaka pojkars "maskulina rätt" att bete sig som idioter borde man redan i förskolan uppmuntra deras sociala utveckling i stället för deras bröl.
Mats Olsson har däremot helt rätt i att betyg inte är rätt uppfostringsmetod. Man kan förstås tycka att flit och skötsamhet också är viktiga färdigheter, och att det är orättvist att ge högre betyg till elever som latar sig än till dem som lägger ner hela sin själ i studierna.
Men lärare kan inte sätta betyg utifrån personliga uppfattningar om rättvisa. De måste som alla myndighetsutövare följa föreskrifterna. Vill de ha en annan betygssättning får de engagera sig politiskt. Jan Björklunds nya betygskriterier, där kunskapskraven är mer detaljerade, borde kunna minska godtycket. Men vad den här historien lär oss är att betyg aldrig kan ge en heltäckande bild av elevers färdigheter.
Samtidigt får slutbetygen en allt större betydelse för elevernas livsöden. Det är olyckligt.