Efter besök på polis- och brandstationen kom så turen till barnmorskorna på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge.
Det går lekande lätt, som Gunilla Brodrej påpekade inför premiäravsnittet av SVT:s nya "Barnmorskorna". En något djupare suck och så var barnet ute. Det är ett par klädsamma glädjetårar och en mjuk filt om den nyfödda. Något barn föds i bilen. "Det var bara att dra ner brallorna", säger den luttrade fyrbarnsmamman.
Det är endast när kameran följer barnmorskor genom korridorerna som vi anar att det finns andra sorters förlossningar. Det är illvrål på ett ännu ljudligare illvrål.
Nu hade inte nödvändigtvis illvrål gjort bättre tv. Men det finns något bakom de stänga dörrarna som saknas här. Frustration. Ilska. Åsikter som går isär. Brist på kemi. Situationer som ballar ur.
Varför är det viktigt att ta del av? Därför att få yrkeskårer har fått utstå så skarp kritik som barnmorskorna. På senare år har den dessutom konkretiserats betydligt. Om äldre generationer nöjde sig med att spilla ut sitt missnöje inför bästa väninnan har yngre kvinnor bestämt sig för att på riktigt delge sina erfarenheter.
Jag talar nu inte enbart om att Linda Skugge, Belinda Olsson i Aftonbladet, eller mig själv. För den intresserade är internet med sina graviditetsbloggar och dagböcker en veritabel guldgruva för vidare studier.
Kvinnor uttrycker sig på ett sätt som inte går att missuppfatta. Man tycker inte längre att något var "lite konstigt", man är i stället "kränkt"och "förbannad". Det är brist på lyhördhet, för stort fokus på barnet. Alltfler djupintervjuer bekräftar misstankarna.
Barnsjuksköterskan Lena Weimers möte med kvinnor med för tidigt födda eller sjuka barn visade till exempel att tio av tolv erfarit att vårdpersonal tagit på deras bröst utan förvarning. Åtta av dessa upplevde detta kränkande, fem av dem att deras bröst där och då inte längre tillhörde dem själva.
Är unga kvinnor känsligare än sina mödrar och mormödrar? Jag skulle vilja påstå att de är de första att sätta ett riktigt värde på sig själva. Vilken annan vårdpersonal utsätter sina patienter för plötslig fysisk kontakt utan förvarning? Dessutom i en situation då man är så svårt medtagen att man har svårt att värja sig?
Det finns en förtjänst med tv-serien "Barnmorskorna". Bland annat får vi svaret på hur man lyckas ducka inför alla allvarliga invändningar. Gång på gång återkommer våra hjältar barnmorskorna till sitt yrke som ett möte med "känslor". Det är naturligtvis en behändig omformuleringen av vad som i själva verket ofta är kritik. Kritik måste man besvara, intellektuellt, känslor behöver man endast lirka och lindra.
Så här långt är Agnethas behandling av Ulrica det kanske bästa exemplet på hur det kan gå till när en svårt konservativ barnmorska möter en ung modern kvinna. Agnetha använder ett dadda-språk, betraktar Ulrica ovanifrån. "Se, här är livets träd", säger Agnetha och håller upp moderkakan. Ulrica verkar inte helt övertygad. Men Agnetha envisas.
Man skulle kunna betrakta Ulricas konfrontation med sin egen moderkaka som en sammanfattning av vad som gått snett i mötet med barnmorskekåren och den nya generationen mödrar oavsett om det handlar om amning, smärtlindring, kejsarsnitt, eller just en moderkaka.
Agnetha försöker tvinga sina föderskor att fylla födelsen med mening. En mening som är hennes högst personliga. Men kvinnor kräver numera att förlossningen ska vara deras egen.
