Ska vi vara skyldiga att ingripa om vi ser ett brott begås eller om någon befinner sig i nöd. De flesta skulle nog instinktivt svara ja på den frågan. Det handlar om medmänsklighet och civilkurage.
Men det som är moraliskt självklart är inte alltid en bra utgångspunkt för ny lagstiftning. Precis så är det med kristdemokraternas idé om en civilkuragelag som skulle göra det brottsligt att inte ingripa om man blir vittne till ett brott.
För så snart man lämnar debattartikelstadiet och försöker konkretisera skyldigheten att ingripa dyker frågetecknen upp.

Vad händer exempelvis om vi blir vittne till ett våldsbrott och känner att vi inte vågar ingripa? Gärningsmannen är kanske beväpnad. Lagens anhängare talar fluffigt om att var och en ska ingripa efter förmåga. Men vem bestämmer förmågan? Kommer man att dömas till böter - enligt justitieutskottets vice ordförande Inger Davidson (kd) det rimliga straffet för att inte ingripa - om man gör en annan bedömning av sin förmåga än domstolen?
För att ingripa är ju långtifrån riskfritt. I förra veckan avled den 60-årige läraren Olle Reiz av de skador han fick när han försökte sätta stopp för några bensintjuvar. I många fall är att ringa polisen rimligtvis ett fullt tillräckligt ingripande.

Redan i dag är det ett stort problem att få människor att vittna. En civilkuragelag skulle knappast göra det enklare. Om man varit vittne till ett brott, men inte ingripit, vill man då vittna och riskera att själv bli åtalad och dömd. Det troliga är förstås att många kommer att svara att de varken såg eller hörde något. Men det handlar också om gränsdragningsproblem. Vid vilka typer av brott ska vi vara skyldiga att ingripa?

I sin debattartikel häromdagen talade Inger Davidson och Peter Althin om uppmärksammade våldsbrott på offentliga platser. En våldtäkt på ett badhus eller en dödsmisshandel på öppen gata i Stockholms innerstad.
Men kristdemokraterna har i andra sammanhang beskrivit att det också handlar om att ingripa om exempelvis någon försöker köra rattfull. De som varit på en fest, där någon tagit bilen och åkt fast i en poliskontroll, riskerar alltså alla att bli brottslingar.
Ska vi på motsvarande sätt ha en skyldighet att ingripa om vi misstänker att vår granne tänker anlita svart arbetskraft?
Eller har vi en skyldighet att beslagta kompisens bokföring och överlämna den till polisen om vi misstänker att han eller hon fifflar med momsen?

Steget från kristdemokraternas idé om ett schystare Sverige till ett angiverisamhälle är mindre än vad man kan tro. För när lagstiftningen ska skrivas lär det bli så gott som omöjligt att göra de nödvändiga gränsdragningarna.
Vi behöver mer civilkurage. Fler som vågar stå upp och säga ifrån, oavsett om det handlar om när brott begås eller när någon far illa på jobbet eller i skolan. Men vissa värden - hur viktiga de än är - kan inte lagstiftas fram.
Om fler politiker - både till höger och till vänster - talade om behovet av civilkurage skulle det göra betydligt mer nytta än en genuint korkad lag.