Jag har aldrig firat åttonde mars. Men jag måste säga att tidskriften Bangs för-slag på festlokal gjorde mig sugen. Så knäppt, så kul, så oväntat.
Det tyckte nu inte tidskriftens styrelse med Ursula Berge i spetsen. I pressmeddelanden och utspel på debattplats har man kunnat ta del av en konflikt som dessutom är snårigare än så.
Bangs avgående chefredaktörer Karin Ekman och Malena Rydell talar om att ha velat bedriva idéproduktion, om att fokusera enkom på redaktionellt arbete. Och så en och annan fest då.
Berge med styrelse talar i sitt svar i Dagens Nyheter om att värna ett kulturtidskrifthantverk av mer klassiskt snitt.
Klipp och klistra, ut och sälj på gatan, typ.
Bara internt tjafs? Nej, tvärtom en utmärkt illustration till något mycket större.

För Ekman och Rydell har med sin uppfattning om hur man gör en bra tidskrift inte bara sin egen styrelse emot sig utan en hel svensk kulturpolitik. Kulturrådet, den institution som fördelar pengar till landets kulturtidskrifter godkänner endast den hukande kulturarbetaren i källaren.
Lydigt ska man kunna garantera en jämn utgivning, kommersiella anslag bannas.
I sin ansökan ska de redan obefintliga budgetarna nogsamt spaltas upp så att kulturrådet kan vara alldeles säkert på att halva budgeten inte går till låt säga ett avancerat omslag.
Inte så konstigt då att den svenska tidskriftsmarknaden ser ut som den gör, med råkommersiella produkter och de helt osäljbara.
Bang hamnade nånstans där emellan. För liten för Tidsam, för stor för boklådorna.
Nästan inga kulturtidskrifter lämnar något avtryck på landets kultursidor – Bang gjorde det med i stort sett varje nummer de senaste åren.
Men aldrig utan att läsaren i fråga kände sig nödd att bifoga en liten pik. För smal, för bred, för medelklass, för akademisk, för oakademisk. På Bang ”behöver tydligen ingen förhålla sig till undersköterskor och dagispersonal”, som Therese Bohman uttryckte det i Aftonbladet.

Nu skrev Bang oftare om kvinnor i låglöneyrken än någon annan tidskrift. Jag minns till exempel en skitintressant diskussion om personliga assistenter som knappast varit möjlig på annan plats.
Men invändningen sammanfattar kritiken mot Bang.
Knappast någon annan tidskrift har så som den haft kravet på sig att kunna allt, täcka allt. Varje text som inte utgått från främmande land har lagts till listan av navelskådande synder.

Nu lämnar Ekman och Rydell tidskriften. Ingen har ännu beklagat det. Den egna styrelsen tackar av dem med att säga att ”de inte haft några synpunkter på det redaktionella arbetet”. Tack för den avskedskramen, ordförande Berge!
Så jag tänker ta tillfället
i akt och säga så här: det här gjorde ni bra. Och ni gjorde rätt. Det är så
här landets enda breda feministiska tidskrift ska arbeta. Fritt, bråkigt, stort, smått. Och så klart – med fest på fel ställen!

”Bang i baren – hur kul är det?”, frågar sig Jenny Tunedal i Aftonbladet och talar om Spy Bar som ett obehagligt ställe med allt annat än
feministisk cred.
Ja, just det, och det är ju också det som är poängen, att infiltrera, stöka till, att som Ekman och Rydell uttryckte det i sitt avsked: att då och då våga sig upp från källaren.