När det ska pratas om liberal ideologi slutar det nästan alltid med att man pratar om historia i stället. Den svenska socialliberalismens utgångspunkter har blivit så allmänt omfamnade att de knappt längre kan diskuteras.
I dag, och sedan länge, vill ju varenda människa ha flerpartisystem, jämlikhet mellan könen, frihandel, bistånd till tredje världen, och allt det där andra som en gång var så kontroversiellt.
Vad som återstår att tala om för ideologihungriga folkpartister är antingen dagspolitikens detaljer eller den tid som flytt, när det fanns barrikader för liberalerna att stå på.
Så kommer det sig att man i högtidssammanhang alltid rullar ut denna stolta historia ur partimuseet, dammar av den och visar upp den. Alla de stora stunderna.

Som jag har umgåtts en del i FP-kretsar har jag hört hela framgångskatalogen, i tal och debatter och inledningsskrifter, fler gånger än jag kan räkna.
Det liberala hjälteeposet brukar börja stort med feminismen och rösträtten, passera över antinazismen och murens fall, och så småningom tunnas ut till abortresor och pappamånader. Punkt sätts med att Bengt Westerberg reser sig ur en tv-soffa.
Sen mumlar man sig på något vis förbi de senaste tjugo åren, då inget särskilt finns att rapportera.
Svante Nycander (DN 18 och 19 juli) tycks mena att liberalismens svaga ställning på svenska universitet och kultursidor, om den nu är så svag, beror på den marxistiske idéhistorikern Sven-Eric Liedman. Med risk för att göra bägge herrarna besvikna gissar jag att det handlar om något helt annat.

Att den är så tråkig.
Dagens svenska liberalism är en helt och hållet systembevarande ideologi. På sin höjd försiktigt systemreglerande: ingenjörsmässigt justerande socialförsäkringsnivåerna upp eller ner, allt efter kris och konjunktur, i ett Sverige som redan är rätt liberalt.
Inget ont i det, men man får erkänna att avståndet till rösträttskampen är ganska stort.
Det är svårt nog att locka gymnasister med världsförändrarambitioner till en rörelse vars hetaste önskan är ett lätt reformerat skattesystem. Att tro att Sveriges systemkritiska visionsfabriker, universiteten och kultursidorna, ska kunna förföras av vår mest snusförnuftiga ideologi, är tyvärr ett utsiktslöst projekt.

Liberalismens tråkighet är å andra sidan inget att skämmas för. Ett anständigare samhälle än den moderna demokratin har aldrig existerat, och att spela bort det på drömmerier vore brottsligt. Liberalismens stillsamt vackra kärna är just att den inte söker någon hjältesaga, att de många små berättelserna tillåts vara viktigare än den stora.
Vad Sverige behöver är precis det slags liberaler som pillrar med försäkringsnivåerna och grubblar över perifera grundlagsfrågor, utan att förlora målet ur sikte: att sakta men säkert öka den enskildes makt över sin tillvaro. Just såna liberaler som är beredda att sitta ut nämndmöteskvällar med en avslagen Ramlösa, i hopp om att på tio års sikt kunna fila ner ännu en millimeter på de murar som håller oss fångna.
Socialliberalismens stora styrka är att den förmår leva för något annat än utopin. Att den förmår tro på det långtråkiga nuet, på oss som vi faktiskt är, i all vår mänskliga medelmåttighet.
Det ligger något storslaget också i detta, att vägra hoppas på mirakel och revolutioner, och tålmodigt nysta vidare på den mänskliga tillvarons gordiska knut.