Europas skattesmitare är chockade, kränkta och ursinniga.
Den senaste veckan har deras tårstänkta brev fyllt Financial Times insändarsida. De har gråtit ut över att deras självupplevda rätt att stå över lagen är under attack.
På grund av dumma, hemska, omänskliga Tyskland, snyft snyft.
Den tyska regeringen var trött på att se sig bestulen på 270 miljarder skattekronor årligen. Och ursinnig på att lilleputtlandet Liechtenstein – som förvaltar merparten av pengarna – vägrade göra något åt det. Vilket visserligen inte är särskilt märkligt eftersom ekonomisk brottslighet är Liechtensteins levebröd.
I sin desperation mutade Tyskland en före detta tjänsteman på Liechtensteins största bank, som för övrigt ägs av landets överstehälare och statschef, och kom på så vis över en lista över tusentals skattesmitare.
Listan innefattade ett stort antal namn från Tysklands finanselit. Skandalen blev enorm. Och nu verkar den sprida sig till Sverige.
Åtskilliga svenska skattesmitare satte nog kaffet i halsen i går morse, när skatteverket meddelade att Tyskland delat med sig uppgifter om svenskar och att de nu bearbetas.
Sverige förlorar 46 miljarder kronor om året genom skatteflykt, nästan fem gånger så mycket som på bidragsfusket.
Att Tyskland köpte stulen information av en utländsk tjänsteman var en extrem åtgärd. Samtidigt utgör skatteparadisen ett extremt problem. De är fientliga skurkstater och det finns ingen anledning att behandla dem bättre än organiserade ligor och andra som underminerar lag och ordning.
Inte bara för att de gör affärer med brottslingar och diktatorer utan för att deras grundläggande affärsidé är att underminera andra länders lagstiftningar.
Skatteparadisen har gjort att rika privatpersoner och stora företag kan ställa sig utanför demokratiskt fattade beslut. Vi upplever en pervers internationell utveckling där storföretagen gör allt större vinster men samtidigt betalar allt mindre skatt.
De skatter miljardärer och storföretag vägrar betala får i stället vanliga löntagare kompensera för.
Samtidigt måste demokratiska stater prostituera sig genom att sänka kapitalskatterna ännu mer, till inget nytta eftersom de ändå aldrig kan matcha Liechtensteins.
Eftersom vanligt folk i utvecklade länder i allmänhet har jobb går det att rädda välfärden genom att lägga över skattebördan på dem. Så är det inte i den fattiga världen.
Så länge afrikanska länders knappa kapitalbas flyter in i skatteparadis kommer de inte kunna utvecklas.
Kopparindustrins bidrag till Zambias statsbudget minskade exempelvis från 1,4 miljarder kronor till 50 miljoner mellan 1992 och 2004 genom att vinsterna flyttade till Liechtenstein och andra skatteparadis.
Transparency International uppskattar att korrupta ledare och utländska företag håller undan upp till 4,5 triljarder kronor i afrikansk beskattning.
Under ett möte i EU-nämnden i förra veckan menade Beatrice Ask att Liechtensteinaffären är en ”trivial fråga”. Den svenska borgerligheten har för vana att ta lätt på skatteflykt, i den europeiska debatten är däremot både höger och vänster eniga om att den hotar våra samhällen.
Tysklands aktion är förhoppningsvis början på en internationell kamp mot skatteparadisen. Det är beklagligt att Beatrice Ask tycks vara så ointresserad av att delta i den.
