I de första rapporterna på svenska från G8-mötet i Kanada lät det som om världens viktigaste länder enats om att alla utländska styrkor ska ha lämnat Afghanistan år 2015.
Tack och lov var uppgifterna felaktiga. Världsledarna enades om en betydligt lösare skrivning om att den afghanska regeringen måste skaffa sig ökad kontroll över säkerhetsläget inom fem år.
Årtalslöften är ett gissel i politiken. De utställs i avsikt att parter ska känna sig pressade att uppfylla dem. Psykologin fallerar nästan varje gång. I stället får löftesutställarna en svekdebatt på halsen.
Vi svenskar vet det bättre än de flesta. 2010 någon?
Det var då kärnkraften skulle vara avvecklad. Och visserligen stängdes de två reaktorerna i Barsebäck 1999 respektive 2005. Men enligt ett annat "oåterkalleligt" löfte av dåvarande energiministern Birgitta Dahl (S) skulle de två första reaktorerna stängas 1995 och 1996.
I rättvisans namn var årtalet 2010 som stoppdatum inte absolut, man beräknade att kärnkraftsverken skulle vara tekniskt slut då. Och det kunde de ha varit, om man inte renoverat och ökat effekten under tiden.
Nu skriver vi 2010 och det stora problemet med de tio reaktorna i drift är att de är i drift allt för sällan.
Årtalsexercisen kring kärnkraften försvårade all form av förnuftig energipolitik i årtionden. Med riksdagens beslut den 17 juni öppnade vettets väg åter, tack vare omprövning inom Centern.
Att binda beslut vid årtal är lika dumt på internationell nivå som på inhemsk. Det är en annan sak att ha ambitioner.
Det är begripligt att Storbritanniens nye konservative premiärminister David Cameron säger att han hoppas att trupperna kan vara hemma när det är dags för val i Storbritannien igen 2015. Det är ett sätt muntra upp antikrigsoppositionen. Men att ge sig in på årtalslöften är att bädda för besvikelse.
Vid G20-mötet som följde på G8-mötet var också ett årtal på tapeten - 2013. Kanadas premiärminister, konservative Stephen Harper, har med uppbackning av EU velat slå fast att stater med stora budgetunderskott ska halvera dem fram till dess. Det är en god ambition, men det vore olyckligt som bindande löfte.
Nu är toppmöten mest till för att världens mest betydelsefulla ledare och deras medarbetare ska lära känna varandra för att förhindra missförstånd i vidare kontakter. De är inte till för binda världen vid konkreta beslut.
Det är utmärkt att presidenter och statsministrar träffas. Men efter att ett toppmöte nu för femtielfte gången slutat med att kravallturister slagit sönder en stad, denna gång Toronto, borde vår världselit sikta på mer avskiljda mötesplatser.
Bara det leder till en budgetbesparing. Åtminstone för värdlandet som kan dra ner polisanslaget.
