Vi läser fler, men också kortare texter än förr, och andra texter, och på ett annat sätt. Forskarna är eniga: "skärmläsning" och "pappersläsning" är två helt olika saker.
Den moderna läsaren, skärmläsaren, är expert på att hantera enskilda fakta. Hon skannar av en artikel på en halv minut, identifierar nyckelfraserna och går till nästa Firefoxflik. Perfekt för att navigera nätets snårskogar av länkad information.
Men det är ett annat slags läsande än det vi ägnat oss åt i hundratals år, det som format samhället. Nätläsarna kan, påpekar forskarna, enkelt hitta nyheter om allt som intresserar dem, men har svårt att ta sig igenom en bok från början till slut.
Den generation som blixtsnabbt plockar länkrussin ur Twitterflödets hundrafyrtioteckenskakor är usel på att läsa samma mängd text i linjär följd. Nu tappar vi koncentrationen så fort det blir fråga om att följa någon annans tankegång, förlorar fart om vi inte får jaga de egna intellektuella impulserna.

När DN dråsar ner på hallmattan är det inte med nyheter jag själv har valt. Till frukost kommer jag att läsa om klimakteriebesvär, Surinam, sjöfylleri - ämnen som jag inte hade en aning om att jag ville veta något om, men som jag därefter delar med ett par hundratusen andra prenumeranter.
Att läsa DN på nätet är inte sämre, men annorlunda. Jag klickar inte på en rubrik om riksbanken, trots att jag verkligen någon dag borde sätta mig in i vad räntepolitik egentligen är för något. I stället hittar jag genast de frågor jag redan är intresserad av.
Väljer jag dem inte själv så gör mitt umgänge det. Vänner skickar artiklar. Bloggar länkar till, skriver de, kloka synpunkter. Twittrare tipsar om sådant som var viktigt för dem, som nu får påverka mig.
Nätets enorma utbud låter oss välja fritt, men tvingar oss framförallt att välja bort. Och det vi väljer bort, ofta omedvetet, är det som bjuder motstånd - det långa, det svåra, det ovana, det främmande argumentet, det som inte rekommenderats av någon vi litar på.
Det påverkar också medierna själva, som ju måste locka läsare för att överleva. Målgruppsfixeringen tilltar - jämför prioriteringarna i tidningarnas nät- och pappersupplagor - och journalistiken slutar rikta sig till en inbillad "allmänhet". På gott och ont bleknar föreställningen om en gemensam svensk referensram bort.
Alla får vad de ber om, och samhället fragmenteras intellektuellt och ideologiskt.

Vi ser det gro i bloggosfären. Idéer och expertkunskaper sprids som aldrig förr. Det har aldrig varit enklare att fördjupa sig i det som intresserar en, vare sig det är FRA eller iransk inrikespolitik. Ordet och tanken har aldrig varit friare.
Men detta enorma framsteg är också ett steg bort från en ordning vars tröghet, och ofrihet, höll oss samman. Det har vi inte lärt oss hantera än.
I nätsamhällets fritt valda gemenskaper frodas sekterismen. Det är så lätt att driva djupare in i den egna världsbilden, nu när vi har blivit våra egna redaktörer, våra egna censorer. Ibland alldeles för djupt.
Se bara på myllret av 9/11-konspirationsteorier, eller på hur klimatförnekelsens privatspanare de senaste åren kunnat snudda vid den borgerliga mittfåran.
Samtalet har frisläppts, alla murar rivits runt oss, och ändå sluter vi oss samman i ständigt snävare intellektuella cirklar.
Informationsrevolutionen är en frihetsrevolution, men den blir ingen tebjudning.