Det kom rasande skrik från de turkiska parlamentsbänkarna i går. Hela landet var i fara, undergången stundade - allt på grund av att en snorig sexåring snart kan få lära sig sitt modersmål i skolan.
Turkiets regeringsparti, reformislamistiska AKP, har meddelat att de tänker lösa sitt 25 år gamla krig med den kurdiska PKK-gerillan genom "demokratisering".
Exakt vilka reformer det rör sig om är inte klart, men medieläckor hävdar att AKP vill tillåta undervisning på kurdiska i skolan.
Dessutom ska rebeller i landsflykt få återvända om de lägger ner vapnen, och stora investeringar ska göras i de fattiga östra delarna av landet, där de flesta kurder bor.
Sedan Republiken Turkiet grundades har dess bärande ideologiska pelare varit att det är turkarnas stat, inget annat. Kurderna, en femtedel av befolkningen, kallades länge "bergsturkar", och deras språk påstods vara en särpräglad turkisk dialekt, som talas i landets östra delar samt i säkerhetspolisens tortyrhålor.
I skolan får kurdiska barn inte studera sitt modersmål, däremot ropa "lycklig är den som är född turk" - invändningar har mötts med linjal och rotting för olydiga barn, batong och bajonett för olydiga vuxna.
För att sammanfatta: vad den turkiska staten gjorde var att starta ett kurdiskt uppror. På något annat sätt kan det ju knappast sluta när man utdefinierar en hel folkgrupp ur samhället, förbjuder dess kultur, språk och historia, och omöjliggör alla slags fredliga protester.
Detta krig har inte bara dödat runt fyrtiotusen människor. Det har dessutom slagit en hopplös knut på alla turkiska reformplaner, genom att förvandla kurdförtrycket från en diskrimineringsfråga till ett militärt säkerhetsärende.
När AKP vill ge kurder grundläggande rättigheter kallas de "terroristkramare" av de höga militärer, ultranationalister och krigsprofitörer som utgör vad turkarna kallar den "djupa staten". De är en råstark politisk kraft, och kämpar emot reformerna med alla medel.
Men Turkiets demokrater har en mäktig allierad på sin sida: oss.
Hoppet om ett framtida EU-medlemskap har varit motorn bakom många av Turkiets reformer, och EU:s ständiga påtryckningar har givit regeringen livsviktigt stöd i dess många strider med militäretablissemanget.
Men kanske håller det på att ändras. I dag framstår inte den "djupa staten" som det största hotet mot den turkiska EU-drömmen, utan ett helt annat slags chauvinister - våra egna muslimhatare. Både Nicolas Sarkozy och Angela Merkel har lovat att blockera ett turkiskt medlemskap för att vinna främlingsfientliga väljare.
Det är en tragisk ironi som spelas upp: den turkiska EU-drömmen blir allt ouppnåeligare ju mer lämpligt Turkiet blir för EU-medlemskap.
Som tur är hör EU:s nuvarande ordförande till de starkaste anhängarna av turkiskt medlemskap. Det återstår många och tunga reformkrav ännu, men Carl Bildt har aldrig svävat på målet: att få in Turkiet i unionen vore en historisk seger för EU, en unik möjlighet att överbrygga motsättningar och säkra en politisk gemenskap från Atlanten till Svarta havet, med en röst som är lika stark mot Ryssland och USA som i Mellanöstern.
När nu AKP återigen går i närkamp med sina militärbackade motståndare, för en av matchens mest avgörande rundor, måste EU finnas där vid ringside.
Läge, alltså, för Carl Bildt att utnyttja ordföranderollen, och påminna om att EU vill se fortsatt turkisk demokratisering och rättvisa för den kurdiska minoriteten - och att ett framtida turkiskt medlemskap fortfarande stöds av de flesta stater.
