Fakta först: Vad vi vet är att en vintermörk kväll i december 2001 landade ett privatjet på Bromma flygplats. Vi vet också att Anna Lindh, vår mördade utrikesminister, visste det.
Hon visste kanske inte att Ahmed Agiza och Mohammed al-Zery skulle hotas, bindas och drogas av maskerade CIA-agenter, men hon visste det väsentliga: att Ahmed Agiza och Mohammed al-Zery nu skulle skickas till Egypten och torteras.
Frågan är vem mer som kände till det.
- Jag informerades inte om att CIA var inkopplat, säger dåvarande justitieministern Thomas Bodström, och upprepar att han inte gjordes uppmärksam på fallet förrän 7 januari 2002, av Säpo.
Nya uppgifter säger något annat, nämligen att han informerades redan 17 december - dagen före utvisningen. Det blir nog nya KU-utfrågningar om det.

Men när nu Bodström (och Göran Persson) åter dras in i Egyptenaffären, är det fel fråga som ställs: det intressanta är inte vad de visste om CIA:s roll.
Glöm CIA. Glöm USA.
Det viktiga är vilka svenska beslutsfattare som visste att Agiza och al-Zery skulle avvisas till diktaturen i Egypten, trots att den uppenbara risken för tortyr borde gjort det omöjligt. Det gäller att ta reda på vilka som drev på för beslutet, och begripa varför de insisterade på att bryta reglerna.
Knappast för att de två egyptierna skulle förhöras om sina kopplingar till islamistgrupper. Sådana frågor kunde ha ställts i Sverige. Det handlade om vem som skulle förhöra dem, hur de skulle förhöras. Frågor kunde man ställa i Sverige, men misshandeln, mordhoten, elektroderna på könsorganen - det kunde bara ske i Egypten.
Det gäller att vara klar över den saken. Att tortyren inte var en olycklig konsekvens, utan själva syftet med utlämningen, även om ingen ville säga det högt.
Det är också ur den synvinkeln man bör se de egyptiska "garantier" mot tortyr med vilka regeringen försökte försvara sig. Kairos löften var inte värda pappret de skrevs på, och det begrep man naturligtvis på UD. Syftet tycks snarare ha varit att öppna en politisk flyktväg för svenska beslutsfattare, än att skydda egyptierna.

Att avvisningen var illegal råder det tack och lov inte längre något tvivel om. Sverige har hudflängts av FN och människorättsgrupper, Agiza och al-Zery har fått skadestånd från staten och KU har levererat svidande kritik.
Men ansvar har inte utkrävts. Det har konstaterats att reglerna bröts, men de som bröt dem går ostraffade.
Sju år har gått, och ingen har ställts till svars, ingen har tvingats avgå, ingen har såvitt vi vet ens omplacerats. Bodström står fortfarande på kö för justitieministerjobbet. Det är som om det aldrig hade hänt.
Rättsväsendet gör inte jobbet, och det politiska systemet gör det inte heller. Inte ens den allmänna opinionen: alla våra metoder för att utkräva ansvar har slagit slint.
Nu får Thomas Bodström stå här och svara på vad han visste om CIA-agenterna, som om det var en USA-ledd kidnappning det var fråga om. Det var det inte. Det var en avvisning beslutad i Sverige.
Det stora brottet var aldrig det som skedde på Bromma flygplats. Det var det som utfördes i Rosenbad och i Arvfurstens palats. Dags att någon får betala för det.