Aron Lund: Organbluffen

Publicerad
Uppdaterad
Har Sveriges största tidning, Aftonbladet, anklagat Israel för att sälja mördade palestiniers organ via kriminella rabbiner i Brooklyn?
Expressen getinglogga
Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.
Det är i alla fall vad israelisk press kör som stornyhet, och citaten sprids som en löpeld. Vår ambassadör i Tel Aviv, Elisabeth Borsiin Bonnier, har snabbt försökt skadebegränsa, och kallar - i ett uppseendeväckande avsteg från sin diplomatroll - artikeln för "chockerande och förfärlig".
Aftonbladet Kultur ägnade i måndags ett helt uppslag åt en artikel av Donald Boström, fotograf och författare, med rubriken "Våra söner plundras på sina organ". Citattecknen hör till rubriken, för artikeln bygger nämligen helt på hörsägen.
Boström har bevittnat ett otäckt fall där en ung palestinier sköts ihjäl, för att senare begravas nattetid av ockupationsarmén, ihopsydd från buken till hakan.
Armén menar att offret obducerades, men Boström har hört av palestinier att Israel stjäl organ, och låtit sig nöja med skalpellärren som intäkt för att det måste vara sant.
Historien berättades redan 2001, med samma ord, i boken Inshallah, Boströms i långa stycken lysande fotosamling och reportageantologi. Nytt för 2009 är ett fall där FBI avslöjat en företrädesvis judisk liga som smugglat organ från Israel till USA.
Och tillsammans blir det explosivt.

Till antisemitismens envisaste myter hör föreställningen om att ickejudar ritualslaktas för att tappas på blod. Sedan hundratals år har den anklagelsen nyttjats för att blåsa upp flammor ur den i kristen kulturtradition ständigt pyrande antisemitismen.
Att folk på Västbanken tror att Israel stjäl organ är i sig inget konstigt, utan en ganska typisk krigsskröna. Dels begår armén bevisligen andra grova övergrepp, och dels demoniserar fiender överallt varandra - israelerna odlar lika ivrigt egna konspirationsteorier om arabisk ondska.
Men närheten till klassiskt antisemitiska motiv ger organstöldsryktena en särskild klangbotten i ett kristet land som Sverige. När New York Times skrev om organhandeln i Brooklyn såg tidningen till att ha gott på fötterna: gripanden var gjorda, ärendet dokumenterat. Sen rapporterade man utan att darra på manschetten fakta i målet.
Om Aftonbladet haft lika starkt stöd för Boströms teorier, hade de varit en självklarhet för förstasidan. Men det har man inte.
Artikeln lägger inte fram ett enda bevis för att stulna palestinska organ sålts vidare. Ännu mindre bevisar den att civila mördas i en systematisk organskördningskampanj, eller att det finns något samband med Brooklynligan.
Ändå låter Aftonbladet trycka två sidor insinuationer, glidningar och halvsagda anklagelser.
Det är inte undersökande journalistik och det är inte debatt. Det är en provokation - säkert kalkylerad att väcka just den uppmärksamhet man nu får.

Vilket inte är detsamma som att instämma i det som nu olyckligtvis sprids över världen: att Aftonbladets kulturredaktion, eller Boström, skulle vara judehatare.
Däremot har de agerat som om de inte visste vad antisemitism är, eller som om de inte bryr sig.
Att Donald Boström kokar soppa på en spik må vara honom förlåtet. Han har sett vidriga ting, och är knappast den förste skribent i Mellanösternfrågan som saknar täckning för vilda anklagelser.
Men det är därför det finns redaktörer.
Att Aftonbladet publicerar ett debattinlägg så substanslöst som detta, med de signaler det sänder, bara för att det attackerar kulturredaktionens favoritfiende - det är häpnadsväckande oansvarig journalistik.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Följ Expressens ledarsida på Facebook för tips om fler liberala ledare och krönikor.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag