Har Sveriges största tidning, Aftonbladet, anklagat Israel för att sälja mördade palestiniers organ via kriminella rabbiner i Brooklyn?
Det är i alla fall vad israelisk press kör som stornyhet, och citaten sprids som en löpeld. Vår ambassadör i Tel Aviv, Elisabeth Borsiin Bonnier, har snabbt försökt skadebegränsa, och kallar - i ett uppseendeväckande avsteg från sin diplomatroll - artikeln för "chockerande och förfärlig".
Aftonbladet Kultur ägnade i måndags ett helt uppslag åt en artikel av Donald Boström, fotograf och författare, med rubriken "Våra söner plundras på sina organ". Citattecknen hör till rubriken, för artikeln bygger nämligen helt på hörsägen.
Boström har bevittnat ett otäckt fall där en ung palestinier sköts ihjäl, för att senare begravas nattetid av ockupationsarmén, ihopsydd från buken till hakan.
Armén menar att offret obducerades, men Boström har hört av palestinier att Israel stjäl organ, och låtit sig nöja med skalpellärren som intäkt för att det måste vara sant.
Historien berättades redan 2001, med samma ord, i boken Inshallah, Boströms i långa stycken lysande fotosamling och reportageantologi. Nytt för 2009 är ett fall där FBI avslöjat en företrädesvis judisk liga som smugglat organ från Israel till USA.
Och tillsammans blir det explosivt.
Till antisemitismens envisaste myter hör föreställningen om att ickejudar ritualslaktas för att tappas på blod. Sedan hundratals år har den anklagelsen nyttjats för att blåsa upp flammor ur den i kristen kulturtradition ständigt pyrande antisemitismen.
Att folk på Västbanken tror att Israel stjäl organ är i sig inget konstigt, utan en ganska typisk krigsskröna. Dels begår armén bevisligen andra grova övergrepp, och dels demoniserar fiender överallt varandra - israelerna odlar lika ivrigt egna konspirationsteorier om arabisk ondska.
Men närheten till klassiskt antisemitiska motiv ger organstöldsryktena en särskild klangbotten i ett kristet land som Sverige. När New York Times skrev om organhandeln i Brooklyn såg tidningen till att ha gott på fötterna: gripanden var gjorda, ärendet dokumenterat. Sen rapporterade man utan att darra på manschetten fakta i målet.
Om Aftonbladet haft lika starkt stöd för Boströms teorier, hade de varit en självklarhet för förstasidan. Men det har man inte.
Artikeln lägger inte fram ett enda bevis för att stulna palestinska organ sålts vidare. Ännu mindre bevisar den att civila mördas i en systematisk organskördningskampanj, eller att det finns något samband med Brooklynligan.
Ändå låter Aftonbladet trycka två sidor insinuationer, glidningar och halvsagda anklagelser.
Det är inte undersökande journalistik och det är inte debatt. Det är en provokation - säkert kalkylerad att väcka just den uppmärksamhet man nu får.
Vilket inte är detsamma som att instämma i det som nu olyckligtvis sprids över världen: att Aftonbladets kulturredaktion, eller Boström, skulle vara judehatare.
Däremot har de agerat som om de inte visste vad antisemitism är, eller som om de inte bryr sig.
Att Donald Boström kokar soppa på en spik må vara honom förlåtet. Han har sett vidriga ting, och är knappast den förste skribent i Mellanösternfrågan som saknar täckning för vilda anklagelser.
Men det är därför det finns redaktörer.
Att Aftonbladet publicerar ett debattinlägg så substanslöst som detta, med de signaler det sänder, bara för att det attackerar kulturredaktionens favoritfiende - det är häpnadsväckande oansvarig journalistik.
