Högerextrema Folkfronten håller torgmöte, bredbent uppradade framför Stadshuset. Det slumrande svenska folket ska väckas till kamp mot mångkulturen.
Från åskådarplats vid Fristadstorgets utkanter ser det ut att gå åt pipan. Svenska folket släntrar lugnt förbi, synbarligen med annat i tankarna än sitt vikingablods gradvisa utspädning. I vintervantarna har man Åhlénspåsar och falafelrullar, finns inte utrymme för några flygblad. Och vem vill stanna och diskutera rasgenetik när termometern på Kurirenhuset visar minusgrader?
Folkfrontarna låter sig emellertid icke nedslås. Det står små rökpuffar ur munnen på dem när de envist manar till nationell väckelse, med mig och en fundersam sikh ur torghandlargänget som mest intresserade åhörare.
Det är något rörande över hela scenen. Ett tiotal kortklippta gossar som förgäves försöker övertyga en helgmätt svensk småstad om att den hotas av undergång.
Det kan inte hjälpas att man är antinazist. Man blir nästan lite bekymrad för dem.

Vore det inte bättre att ni la ner det här och satsade på att få in sverigedemokraterna i riksdagen, undrar jag. Nej, förklarar en av demonstranterna, en röst på sd vore otänkbart:
"De har ju icke-svenskar i partiet!"
Jag måste ha sett ut som ett frågetecken, för han förtydligar hjälpsamt:
"Judar."
Folkfronten påstår sig vara en nybildad grupp, men i praktiken är det den gamla nazisekten Nationalsocialistisk front under ny flagg. Efter ett praktfiasko i valet 2006 tycks ledningen ha bestämt sig för att tona ner retoriken. Åsikterna förblir desamma. Det räcker dock inte för alla.
Nästa helg är det dags igen. På samma ställe, i samma vinterkyla, står nu ett annat nazistiskt parti, viftandes med egna fanor.
Vad tycker Svenska motståndsrörelsen om Folkfronten? undrar jag.
"Förrädare! De vågar ju inte ens kalla sej nationalsocialister längre", fräser en av tidningsförsäljarna.

Ärligt talat, på det här viset blir det aldrig något Fjärde rike. Jag ringer den antirasistiska tidskriften Expos redaktör Anders Dalsbro för att höra mig för om hur det egentligen är ställt med den svenska nynazismen.
Småkrassligt, får jag veta.
"Det samarbete mellan olika grupper som förekom i början av 2000-talet har krackelerat på senare år", säger han.
Trots allt tal om folkgemenskap saknas utsträckta händer, bildligen i alla fall, inom den egna rörelsen. Grupperna kivas och stjäl medlemmar av varandra, hellre än att nyrekrytera.
"Det blev väldigt tydligt i samband med Salemmarschen", påpekar Dalsbro. Han syftar på den årliga rasistmanifestation i Salem söder om Stockholm, som år 2008, efter interna bråk och bojkotter, samlade färre deltagare än någonsin förut.
Begriper nassarna inte sitt eget bästa?
Med både finanskris och flyktingvåg är det ju guldläge för svensk högerextremism. Det är nu de borde lägga in den stora stöten, och göra precis som främlingsfientliga sd redan gjort - smussla undan hatagendan och fylla flygbladen med islamofobi och folkhemspopulism, vinna våra bittra hjärtan.
Men så står de i stället här med hemsydda flaggor och führerprinciper och yrar om judemakt.
Tur det.