Tecknen har hopat sig. Först och främst, förstås, Göran Hägglunds utspel i Almedalen om hur "verklighetens folk" förtrycks av kultureliten. Det hyllades som ett kulturkonservativt linjetal av SvD:s ledarsida, som annars mest ägnat året åt att kräva en återgång till klassiska dygder och varna för abstrakt konst.
Och vem har missat Sverigedemokraternas genombrott på påstått nationalkonservativ grund? Mellan fyra och sju procent, beroende på opinionsmätningen. Riksdagsplatsen verkar spikad.
Ja, högerspöket är här. Liket lever. En möglig näve med klackring och dyra manschettknappar slår sig genom kistlocket och vacklar vrålande ut på kyrkogården i jakt på färskt, kulturradikalt kött: nu är det slut på den liberala värdehegemoni som rått sen nittiotalets början.
Eller?

Man lägger ner tidningen, skjuter plattskärmen åt sidan, och stirrar fundersamt på det faktiskt existerande Sverige. Det ser ut ungefär som det brukar. Folk jobbar och sliter, svär över vintermörkret, köar vid vaccincentralen, röstar en gång vart fjärde år, och är i de flesta fall helt ointresserade av den ideologiska tuppfäktningen på ledar- och kultursidor och bloggar.
Det är svårt att se att Sverige skulle vara konservativare i dag än för några år sen. Var det inte nyss som Svenska kyrkan röstade för samkönade äktenskap? Ligger inte KD och hundsimmar i panik på fyraprocentspärren?
Hägglunds nya stil är i själva verket inte ens särskilt konservativ, i ordets rätta mening.
"Verklighetens folk", utbrast han ju för ett par månader sen, "tittar på Blondinbellas mingelbilder från senaste utekvällen" hellre "än de följer seriösa kulturprogram", och att vilja ändra på det är "folkförakt".
Hur kan någon missta det för kulturkonservatism? Hägglund står ju tvärtom för den mest urartat postmoderna och marknadsstyrda kultursyn man kan tänka sig; en estetisk nihilism så skamlös att man måste bita sig i läppen för att inte brista ut i ett ångestfyllt performancevrål.

Vad Hägglund fört in i KD-retoriken är ingen konservatism, värdepolitik eller traditionsivran. Det är effektsökeri och populism: ett surt gnäll om hur eliten djävlas med oss vanliga hederliga. Målgruppen, som han är oförskämd nog att kalla "verklighetens folk", är de väljare som vill få höra att det är bättre att förbli smaklös, fördomsfull och obildad än att ta sig i kragen och läsa en bok.
Hur passar det rävjaktshögern på SvD:s ledarsida eller verkligt kulturkonservativa röster som tidskriften Axess? De passerar knappast det hägglundska folklighetskravets nålsöga.
Men SD, då? Nej, ett i högsta grad modernt missnöjesparti med rötter i åttiotalets invandrarhat snarare än i någon tusenårig tradition - det spelar ingen roll hur många gånger partiledningen namecheckar sin favoritfilosof Rudolf Kjellén (statsvetare, d. 1922). Vi har ju alla sett partiets lappkast från kryptonazism till islamofobi, en modeideologi om något, och den dag det blir mer opportunt att hetsa mot någon annan - östeuropeiska arbetskraftsinvandrare, kanske - vet vi att vindflöjlarna kring SD kommer byta mål lika snabbt igen.

Så ligger det till med det så kallade konservativa uppsvinget. Visst finns här en hand-full riktiga konservativa, men det är den vulgära missnöjespolitiken som tagit stormsteg i Sverige 2009, buren på en våg av blogghysteri och krisekonomi.
Gamla dagars konservativa knösar skulle ha rynkat på näsan och ursäktat sig ur sällskapet.