Så snurrar väderkvarnarna igen. Två månader efter valet har Nederländerna lyckats nå fram till en regeringsöverenskommelse.
XENOFOBI
Kristdemokraterna och högerliberala VVD valde till sist att söka stöd för sitt minoritetsstyre från populistpolitikern Geert Wilders och hans rörelse, Frihetspartiet. Det första de tre partierna tvingades göra var att utfärda ett dokument där de förtydligade likheter och skillnader i sin syn på en holländsk minoritetsreligion, islam.
Låter det vansinnigt? Overkligt? Det låter som det kan låta i Sverige om bara några år, och det är inte overkligare än att det just hände i Holland.
Där har det gått oerhört fort. Det är inte ens tio år mellan högerpopulismens genombrott under Pim Fortuyn i början av 2000-talet, till dagens läge, där Frihetspartiets hatpropaganda dikterar regeringspolitiken. När debatten väl hade spårat ut, hamnade den aldrig rätt igen.
"Fallet Wilders" är, skriver SVT-journalisten Roland Zuiderveld i sin bok med samma namn, speciellt. Det går inte att översätta direkt till svenska förhållanden. Flera unika faktorer har spelat in, som Hollands politiska traditioner, försvagningen av etablissemangspartierna, fenomenet Ayaan Hirsi Ali och mordet på Theo van Gogh.
Och så beror det förstås på Wilders själv. Den blondlockige provokatören har skickligt slagit till mot alla den offentliga debattens svaga punkter: varje sakfråga förvandlar han till en slöjdebatt, varje mothugg till en kampanj för sin personliga yttrandefrihet. Han ryggar inte för vare sig rättsprocesser eller mordhot.
Det är Wilders personliga karisma, slingrande opportunism och - tvingas man tillstå - mod som förklarar hela Frihetspartiets framgång. Utan honom vore partiet ingenting.
Det är just på den punkten som Sverige skiljer sig mest från Nederländerna.
Jimmie Åkesson är inte Geert Wilders, och Sverigedemokraterna är inte Frihetspartiet - för SD är, tyvärr, ett riktigt politiskt parti.
Om Åkesson avgick i morgon skulle SD finnas kvar. Det skulle väljas en ny ordförande ur det lilla bunkergäng som styr organisationen, och verksamheten skulle rulla på som tidigare. Vad Åkessons partikamrater har lyckats göra är nämligen något så sällsynt som att bygga en gräsrotsrörelse.
I över 20 år har SD satt upp klistermärken, vikt flygblad, kopierat affischer och tryckt tidningar. De har jobbat hårt för att nå fram till fyraprocentströskeln.
Det är dags att erkänna det: SD:s framgångar handlar inte bara om att de säljer världens mest lättköpta budskap - att allt är främlingarnas fel - utan också på att de drivit tålmodigt folkrörelsearbete i en tid när de större partierna nästan givit den fronten förlorad.
Det är det som gör SD så mycket farligare än Geert Wilders. De är på väg att ta sig in i riksdagen utan Theo van Gogh-mord, utan att Pim Fortuyn har röjt väg för dem, utan att de existerande partierna givit dem ens lillfingret.
Wilders är en ensam estradör med talang för provokativa pressmeddelanden, men SD är ett långsiktigt projekt. Det är hatpolitikens och syndabocktänkandets egen folkrörelse, som håller på att ta klivet in i den svenska politikens hjärta.
Om en dryg månad kan de ha förändrat vårt land för evigt.
