I Almedalen lyste han inte bara vänstern och medierna i största allmänhet i bann, utan också performancekonstnärer, krönikörer, queerfeminister och genusmedvetna förskolepedagoger.
Ja, till och med ”teaterregissörerna” fick sig en skvätt ur hans vredes kalk, även om det väl krävs viss ansträngning för att kränkas av en teateruppsättning – man måste allra minst köpa biljett.
Men poängen gick fram.
KD är inte kultur-elitens parti, utan partiet för dem ”som har familj, arbetar, tar
semester och lever sina liv som folk gör mest”. Han kallar dem ”verklighetens folk”.
För oss andra – kulturkommunister, feminister, nätpirater,
teaterregissörer, krönikörer – återstår bara att snyfta
kokett och höja våra omanligt slappa handleder i en sista vinkning farväl.

Hägglunds tal syftade däremot inte, som det sagts, till att stärka KD:s aktier bland de ”värdekonservativa”. De röstar ju redan KD. Snarare var det ett försök att söka sig ut från den alltför lilla treenighet som partiet alltid stått på – kristna, konservativa, pensionärer – till en oprövad väljargrupp: den missnöjda medelklassen.
Det nya som Hägglund bjöd på i Almedalen var inte värdekonservatism. Det var klassisk populism.
KD-ledaren målade upp en motsättning mellan ”verklighetens folk”, bestående av
hederliga svenskar i villaförort, och en slem storstadselit som lyckas vara både dekadent och politiskt korrekt på samma gång.
Olyckligtvis finns redan ett svenskt parti som riktat in sig på dessa missnöjesväljare. I de grumliga vatten där Hägglund nu fiskar, är Sverigedemokraterna gammelgädda.
En väsentlig skillnad är förstås att Hägglund inte
jagar främlingsfientliga
röster – tvärtom är många kristdemokrater varma flyktingvänner, och lär så förbli.
Men annars överlappar budskapen betänkligt. Jämför med ett annat anförande från Visby: ”När andra partier pratar om genuspedagogik, queerteori, mångkulturalism, så talar vi om verkliga problem... om sånt som folk ser och upplever i sin vardag. Vi vänder oss mot det moraliska förfallet
i samhället. Vi vänder oss mot upplösningen av normer och värderingar.”
Minus ordet ”mångkulturalism” kunde det ha varit Hägglund som talade, men det var det inte. Det var SD:s ungdomsordförande Erik Almqvist.
Eftersom planen är att rädda KD kvar i riksdagen, och därmed rädda
Alliansen, är många beredda att bortse från det språkbruket som ett litet nödvändigt ont. Och om KD dessutom i farten stjäl ett par avgörande promille från SD – bara bra, eller hur?

Men ju mer KD profilerar sig som sura gubbar och pirathatare, desto mer ökar risken för ungdomsväljarflykt från Alliansgrannarna till PP eller MP. Dessutom kan borgerlig kannibalism enkelt locka in andra på samma spår.
FP har redan haft en flirt med missnöjespopulismen, och Nya Moderaterna lär bli rent våldsamma om KD stövlar för långt in på deras välklippta gräsmattor.
Populismen är inte bara en smittsam sjuka, den är farlig också.
För när ett regeringsparti går till storms mot ”etablissemanget” och försöker slå i oss att en socialminister är lika maktlöst ilsken över ”eliten” som en undersköterska, då går nånting sönder i det politiska samtalet. Då handlar politiken inte längre om att avslöja maktförhållanden, utan om att dölja dem.
Och det, Göran Hägglund, är ett svek mot verklighetens folk.