Det gällande programmet är från 1997. På den tiden var FP, enligt nuvarande partijargong, ett "snällistiskt" parti som drev exempelvis socialliberala frågor.
Det dög inte. Ett par år in på det nya millenniet gjorde FP upp med snällismen, och numera är man ett tydligt parti, som driver väljarnas frågor.
Ni vet: ordning och reda i skolan, utvisning av brottsliga invandrare, burkaförbud i klassrummet, superfängelser, övervakningslagar, terroristjakt, och, sist men inte minst, den där klassiska liberala kärnfrågan - att EU bör upprätta en överstatlig hemlig polis som kan gripa orosstörare i hela Europa.
Eftersom man dröjt så länge med att sätta Nya Folkpartiets ideologiska credo på pränt är det nu mycket att göra. Programgruppen måste följa med i hela den svindlande politiska saltomortal som partiledningen slungat sig ut i, sedan språkkravets år 2002, och ändå lyckas landa på fötterna med självrespekten intakt.

Jag kan gissa hur det kommer att gå till. Först och främst kommer man naturligtvis att påminna om hur de nuvarande folkpartisternas förfäder kämpade för demokrati i början av 1900-talet, ty inget FP-arrangemang vore komplett utan det rituella mässandet om hundra år gamla segrar.
Vad spelar väl en uppslitande intern strid om övergångsregler för roll, när man i största samförstånd kan dregla över gryniga bilder av ministären Nils Edén?
Själva slagorden lär annars förbli desamma, med små uppdateringar. Man kan exempelvis omärkligt justera "frihet under ansvar" till "betyg under mellanstadiet". Och det som brukade heta nej till storebrorssamhället, är bara en bokstav från att bli ett glatt hej till storebrorssamhället. (Obs! ett svenskt handslags-hej.)
Det har funnits metod i galenskapen. När FP började göra politik av pressmeddelanden, i stället för tvärtom, var planen att bli en magnet för alla irrande allmänborgerliga mittenväljare.
Det fungerade 2002, och ett tag till. Sedan kom Nya Moderaterna med den lika substanslösa som töjbara varumärkesstrategi som SvD:s ledarsida dubbat till "den borgerliga idén", och så var Nya Folkpartiets saga all. Man kan inte tävla om sossehatande villa-volvo-vovve-väljare med Fredrik Reinfeldt, mer än man kan tävla om katolikernas gunst med Påven.
Så nu traskar FP återigen trumpet runt på sex-sju procent, och drömmer om åtta, efter att ha sålt sin själ för en nitlott. Och så är det dags att skriva nytt program.

Partiets valanalysgrupp konstaterar oroligt att de numera också blöder väljare till Miljöpartiet.
De senaste åren har MP satsat på öppenhet, toleransfrågor, omfamnandet av ny teknik och kamp för den personliga integriteten. Det är inte bara bra politik, det är rena kattmyntan för frihetligt sinnade förstagångsväljare. Det är dessutom strider som det "snällistiska" FP skulle ha vunnit på walkover, men där det nya partiet framstår som sämst i klassen.
Så visst är det bra att FP numera vill peka med hela handen. Men det börjar också bli dags att fundera över åt vilket håll den handen pekar.