En bisarr bilateral kris utbröt. Den libyske diktatorn stängde schweiziska företag, skar av oljeleveranserna och lät gripa Göldi och en annan affärsman. Och det var bara början.
Gaddafi krävde att Schweiz ska avskaffas som land, eftersom det inte överhuvudtaget är en stat - det är en täckmantel för maffian som använder legal dödshjälp för att dölja sin globala terrorkampanj.
Det hjälpte inte att polisen släppte Gaddafi jr. efter bara två dagar, och att den schweiziske presidenten personligen bad om "ursäkt" för polisens agerande. Gaddafi lät sig inte blidkas.
Det var först efter internationell medling, EU-påtryckningar, fler ursäkter och någon form av ekonomisk "kompensation" som affären kunde lösas.
I dag är schweizarna fria. Max Göldi kunde till sist återvända till sitt hemland i mitten av juni, och vårdas nu av psykolog efter sina upplevelser i libyskt fängelse.
Det är inte första gången Libyen tar EU-medborgare som gisslan. Minns affären med de dödsdömda bulgariska sjuksköterskorna, anklagade för att ha "spritt hiv" på libyska sjukhus. De släpptes först sedan Gaddafi fått bistånd och handelsavtal i utbyte.
Sista gången är det säkert inte heller - inte så länge Libyens utrikespolitik är i händerna på Moammar al-Gaddafi.

Hur man hanterar en stat som Libyen är en fråga ingen verkar ha funnit ett bra svar på. Vad gör man med en diktatur som vägrar respektera internationella normer och som går i taket vid minsta motgång?
När Libyen stödde terrorgrupper på åttiotalet ställdes landet under stenhårda FN-sanktioner, vilket till sist tvingade Gaddafi att lägga om kursen.
Men i dag är det annorlunda. Så länge Gaddafi inte bombar passagerarplan tycks USA och EU redo att svälja vilka vansinnigheter som helst. Alla vill ha oljan, gasen och investeringschanserna. Ingen vill se sina medborgare försvinna in i libyskt fängelse.
Hellre än att låta den libyske diktatorn ta konsekvenserna av sina ständiga övertramp behandlar man honom med silkesvantar. Man kan inte störta honom. Det finns inga alternativ.
Det är enklast för alla att behandla överste Gaddafi som den farlige galning han är: nicka, le och håll med, och försök därefter lura av honom lite oljepengar.

Tankarna går till Dawit Isaak. Sedan 2001 har han suttit inspärrad på order av den lika oresonliga regimen i Eritrea.
Överste Gaddafis tragikomiska terrorvälde skiljer sig på många vis från Isaias Afewerkis militärdiktatur, men de uppträder på liknande vis mot omvärlden: snarstucket, brutalt och barnsligt.
Det är förstås förklaringen till UD:s kritiserade "tysta diplomati". En alltför offensiv kampanj mot Afewerkis regim skulle kunna slå livsfarligt fel.
Å andra sidan verkar den tysta diplomatin ofta snarare stum. Nio år har gått, och ännu är fallet Isaak inte närmare en lösning.
Eritrea är inte Libyen. Det är inte en granne till EU som måste vårda sina handelsrelationer, och heller ingen oljestat som lätt kan motstå påtryckningar. Men den lärdom man kan dra är att vare sig vi kysser Afewerkis stövlar eller straffar Eritrea ekonomiskt, blir effekten så mycket större om Sverige talar med Europas röst.
Max Göldis frigivning kom till stånd sedan EU slutit upp bakom Schweiz. Det krävde ibland aggressiv diplomati, ibland förödmjukande stövelslickeri.
Men till slut gick det.