I går firade diktaturen i Damaskus att det är tio år sedan Bashar al-Assad tillträdde som Syriens president.
Han ärvde makten från sin far Hafez, som i sin tur stulit den i en statskupp tre decennier tidigare.
MOTSTÅND
President Bashar al-Assad har haft tio händelserika år vid makten. När han först valdes, med 97 procent av rösterna i ett sedvanligt syriskt fuskval, dömdes han ut som en svag ledare som knappast skulle överleva länge.
Men han har visat sig vara av samma sega virke som sin far, en av Mellanösterns mest respekterade och fruktade statschefer.
Bashar al-Assad har framgångsrikt navigerat krigen och kriserna i Irak, Palestina och Libanon, röjt undan sina motståndare i Syrien, och parerat pressen från USA och Europa. I dag verkar det kalla kriget mellan Damaskus och västländerna vara över, och det är ingen överdrift att säga att Syrien vann.
Det kan tioårsjubilaren fira i dag, och det gör även många vanliga syrier, som stödjer hans nationalistiska utrikespolitik. De kan också glädjas över de reformer som skett sedan sommaren 2000: en friare ekonomi, släppta fångar och privata tidningar.
Men när allt det är sagt kvarstår faktum: Syrien är en brutal polisstat i Baathpartiets och säkerhetstjänsternas grepp.
För bara ett par veckor sedan dömdes den 79-årige människorättsadvokaten och veterandissidenten Haitham el-Maleh återigen till fängelse. Hans "brott" var att han talat i telefon med en oppositionell tv-kanal som sänder från London, och svarat på frågan om hur man bäst bekämpar korruptionen i Syrien.
- Tja, sa den gamle advokaten, när man städar en trappa brukar man börja högst upp.
Han visste naturligtvis att han kunde hamna i fängelse för ett sånt uttalande. Men, det är det märkliga med Syriens dissidenter, det spelade ingen roll.
Jag har rest en del i Syrien och träffat många av Assadregimens motståndare. Deras berättelser är svåra att lyssna på. De handlar om tragiskt bortslösade år, hela liv i fängelserna, men innehåller också något annat - små glimtar av mod, mening, och ett trotsigt hopp.
Jag tänker exempelvis på Riad al-Turk, den förre kommunistledaren som numera kallar sig demokrat, kort och gott, och som andra kallar "Syriens Mandela".
Han fyller åttio år i år, en liten senig, kärv gubbe i skinnjacka och keps, med fårat ansikte.
Han har jagats av staten hela sitt vuxna liv, fängslats av fyra olika diktaturer. Under den äldre Assad torterades han tills han föll i koma och spärrades sen in i en underjordisk isoleringscell, ett par kvadratmeter stor.
Han satt i sjutton år mellan samma fyra väggar. Människor går sönder för mindre, men Riad al-Turk skyddade sig mot vansinnet genom att skapa bilder.
År efter år samlade han olikfärgade risgryn ur den magra ranson som sköts in genom dörren, och använde dem för att i sin ensamhet lägga mönster och tavlor på cellgolvet, bilder av världen utanför.
När jag mötte honom i Damaskus en kall vinterdag i början av 2008 höll hans vänner på att arresteras, den ena efter den andra, i ett av regimens återkommande tillslag för att tysta oppositionen. Men han bara fnös när jag frågade om han inte är rädd för att fortsätta kritisera diktaturen:
- Vad ska de göra mer än fängelset? Döda mig?
Och så den där trotsiga glimten igen, av något som tortyren aldrig lyckats släcka:
- Gör det då.
Riad al-Turk kommer inte att få se ett demokratiskt Syrien i sin livstid. Men tack vare honom, och tusentals som honom, kommer diktatorn heller aldrig att få se ett Syrien utan demokrater.
Fotnot: I september utkommer Aron Lund med en bok om Syrien.
