Är det inte så här det alltid börjar? Med att politiker i USA och EU, möjligen Thomas Bodström, identifierar ett svalt och skuggigt hörn av medborgarnas privatliv i vilket de inte har insyn?
I våras släppte Wikileaks en hemlig rapport om sig själva, författad två år tidigare av amerikanska arméns kontraspionage. Pentagon hade redan då börjat undersöka hur man skulle stoppa organisationen.
Material som väl kommit ut på internet kan inte åter göras hemligt. Den mest verkningsfulla metoden för att skada Wikileaks och liknande organisationer är därför, konstaterar rapporten, att "identifiera, avslöja, avskeda, åtala och agera juridiskt mot nuvarande eller tidigare insiders, läckor eller uppgiftslämnare".
Sagt och gjort. Nu hotas underrättelseanalytikern Bradley Manning, som misstänks ligga bakom Afghanistanläckan, av 52 års fängelse. Så statueras exempel.

Det genialiska med Wikileaks, eller om man råkar vara general: infernaliska, är att information inte har ett hemland. Så länge Wikileaks undviker att rota sig i en enskild lagstiftning kan de alltid välja den som passar för stunden.
Man spräcker sekretessen i USA, men har sina servrar i Sverige; tipsar tre tidningar i tre länder för att exploatera skillnaderna i tryckfrihetslagstiftning, och slinker efter förrättat värv ut genom sprickorna mellan tre olika rättsväsenden.
Tack vare internet kan tryckfrihetsbrottslingar göra det som tidigare bara var skattesmitare förunnat: hitta den nationella lagstiftning som passar, utnyttja den maximalt, och blixtsnabbt fly vidare.

Det är ingen slump att Wikileaks ställt sina servrar just i Sverige, där både lagstiftningen (tryck- och meddelarfriheten) och den allmänna opinionen (från 1766 till Piratpartiet) gynnar deras syften.
Efter att veckans skandal demonstrerat riskerna för stater och storföretag med en okontrollerad offentlighet, lär det bara vara en tidsfråga innan "harmonisering" av lagarna om uppgiftslämnare och hemligt material börjar diskuteras.
Och då är det stater som Sverige, som förbjuder myndigheterna att söka efter den skyldige, som kommer att stå i skottgluggen.

Därför är det så uppmuntrande att höra om vad som håller på att hända på Island.
Den underbara lilla ön har beslutat att bli känd för något annat än Björk och bankkollapser: nämligen som tillflyktsort för tryckfriheten.
Den 16 juni antog parlamentet i Reykjavik ett lagpaket som samlar den demokratiska världens mest liberala lagar, och smälter samman dem till en toppmodern tryckfrihetsförordning (se www.immi.is).
På så sätt hoppas man kunna göra Island till en fristad för whistleblowers över hela världen - ett hål genom vilket alla hemligheter kan slinka ut, oavsett vilka lagar andra länder inför.

Den anarki det förebådar har onekligen sina sidor. Allt borde ju inte vara offentligt. Wikileaks och liknande projekt kan inte bara användas för att sticka hål på militärpropaganda, utan också för att röja legitima stats- och företagshemligheter, eller avslöja oskyldiga människors privatliv.
Men det är det valet vi ställs inför: att antingen acceptera den totala transparensen, eller låta ökande övervakning koka ner yttrandefriheten och anonymiteten till en de nationella lagstiftningarnas minsta gemensamma nämnare.
Och då blir valet enkelt: vi borde ta ett djupt andetag, vifta bort vulkanröken, och följa islänningarna in i framtiden.